MUMS

Inte alls så kul som det låter.
Mitt
Under
Mens
Syndrom

Jag hatar mellandagar!!!!
Jag hatar grått i mig, när allt är grått och inget känns.

Själförtroendet ligger under bottennivå.
Allt är ju bara grått.

Nu måste någon skriva nåt snällt till mig!
Det handlar inte om att dölja håven, jag vill höra att jag e bra.

tack tack

ses efter nyår ?

då är jag förhoppningsvis inte tonåring längre

Läggning

Det där är en av de där grejerna man hör en massa om innan man får barn.
Så tänker man att jag kommer minsann att lyssna till mitt barn och vara flexibel inför dess behov. Jojo, det låter väl fint? Att kunna ta en paus ifall det blir för mycket skrik och man börjar känna frustration, absolut. Men som det viktigaste att inte låta barnet känna sig åsidosatt när det ska få sova. Mycket viktigt.
Okej var kommer klämmen?
Idag var jag en så otroligt fin och bra mamma. Jag sätt med mitt barn och sjöng i först en och en halv timme det var fina godnattvisor, det var folkmusik, det var vackra poplåtar, det var impro. Men icke kom någon ro.
Jag tog upp mitt barn och lät henne äta lite.
Jag kom på saker som jag snappat upp innan hon kom en av de sakerna var att låta barnet ligga och bara gå till det för att rätta till saker som täcke, napp, kuddar osv.
Det försökte jag genomföra.
Men bara gråt gråt gråt.
Så då fick hon höra ytterligare sång och mig som desperat(!) försöker ge ro(?).
När hon ligger där i min famn så är hon så sprattlig och vill komma upp. Jag tänker jag håller om och är nära, så känner hon till slut att det är trött hon är.
Så till slut, resignation. Vi lägger oss tillsammans jag och lilla trollet och hon får bröstet, men inte heller det ger tillräcklig ro. Hon vill bara upp den envisa människan.
Okej som sagt resignation hon får väl sitta då.
Då kommer två ljudliga rapar.
Sen lägger sig barnet ner, suger lite tutte och somnar :S
Lätt att jag satte mig i köket och kände mig som en sån där avstängd mamma. Som bara gör en massa annat än att faktiskt lyssna till barnet.
Jag har nämligen en teori vad gäller sova och min dotter (för självbevarelsedriftens skull skriver jag inte barn i allmänhet).
Det är att om hon är trött och känner sig nöjd, då somnar hon.
Så har det varit alla nätter tills nu. Ibland vill hon ha närhet, ibland sällskap, ibland vill hon vara själv, ibland vill hon ha mer mat, ibland torrt i rumpan, ibland sprattla av sig och andra gånger vill hon inte sova utan o´kommer upp en kort stund till.
Det går alltid bra. Det kan ta olika lång tid, men vad spelar det för roll?
Om jag vill ha närhet, en sång, lite vatten, är lite hungrig osv när jag ska sova, så funkar det bäst om de behoven är tillsedda. Varför ska hennes behov vara mindre värda? Bara för att jag kan skita i att hon gråter.
Så är det hos mig i alla fall och det kommer finnas de gånger jag får äta upp det jag skrivit här. Det finns de som har andra erfarenheter än jag. Det kan väl få vara okej, eller hur?
Så nu ska jag försöka komma ihåg att den som bäst vet hur hon vill somna är trots allt den som faktiskt ska somna.

Julklappsönskan

Jag önskar mig att kunna skriva en bättre blogg.
Eller är det ett nyårslöfte?
Jag ska skriva en bättre blogg.

Kanske en bra eller bättre blogg inte ska handla om såna trivialiteter som innehavarens osäkerheter i bloggsammanhang?
Kanske ska jag börja låtsas vara lite tuffare.

Eller sluta tänka på det här över huvud taget och bara skriva.

Nu har jag det. Min julklapp till mig själv och om den inte infunnit sig på en vecka, får det bli nyårslöftet, att inte vara alltför hård mot mig själv.

Så får det bli.

ungefär som förra året
och förra
och förra
osv

de senaste dagarna

har jag försökt allt vad tygeln håller att fladdra med mina armar för att hålla huvudet över ytan.
Försöker digga kaos.
Försöker finna mig i känslan av att hela tiden måste jag gå runt saker i hemmet och kan inte bara gå från punkt A till punkt B.
Idag skulle jag och dottern ta en promenad till en favoritaffär med en massa massa pillerburkar och på gatorna var det helt fullt med julfolk och jultrafik.
Det blev samma grej där.
Så frustrationen har varit på topp med tillhörande adrenalinpåslag och lugnande sambo.

-Vi går till Willys och köper lök, Kerstin. Så kan vi laga lite mat. Det är prio ett nu, mat.

Det blev indiskt.

Eftersom dotter har lika hög intenistet som båda sina föräldrar tillsammans blir det en hel del dotter för min del när sambo är på jobbet.
En hel del barn och mindre hemmafix, som måste göras. Alltså lite mer stress på tårtan.
Men det går.
Jag fick marabou, jag fick prata i telefon och så fick jag sitta framför datorn och hitta en byrå som jag vill ha.

Får se imorrn om hon svarar på mitt mail och säger att det finns kvar (hoppas)

Mitt i allt stök och alla omvägar med grums är jag riktigt nöjd.

Ifall nån bryr sig

i tider av oreda

Har ingen aning om kommande innehåll och besparar mig och er med funderingar över vita ark som kan och ska fyllas med lite av varje.

De senaste dagarnas funderingar kring detta utrymme har mest gått till att försöka få till en rad om miraklet som har valt att landa vid min sida.

Men jag finner inga ord.
Bara tacksamhet.
och förundran

Ibland får till och med jag till det

Lyckades idag ge ett av de tyngsta råd jag givit till en person. Det är onekligen på topp tio av viktiga råd ever.
Enkelt, sjung "stad i ljus" och allt kommer bli fina fisken ;)
Tack Loa, tack

aaaah

Mitt i flytt.
Snarare.
Mitt i ingenting för allt är överallt.

Mitt i mitt liv avstamp, hoppar från en språngbräda, upp.
Norrut till Söder.

Hela jag ligger på en silverbricka snart och hela min historia utvärderas, dammas av.
Här finns inte plats för gammalt tjafs. Nu finner ni mig mest i gömda vrår, glömda stråk, glömda språk, bokhyllor, överallt rotandes. Många tårar ska fällas.

Överallt kartonger och saker som är på väg ner däri.

Fredag kväll och jag tar en paus från allt och tar en middag med samtal, umgänge på lokal.
Fast inte är det paus egentligen, bara livet

och prioriteringar.

time to move on

Nu ska vi flytta
nu ska vi flytta
nu ska vi flytta

Flyga mot nya tider och infall
mot nya möjligheter
till nya oss

Hela det här hemmet är redan historia
hur overkligt det än kan te sig
men allt ska rivas upp med rötterna beskådas och värderas innan det får stanna hos oss eller fortsätta sin egna resa utan oss.

Inget är som ett uppbrott
på väg
till de nya

som balsam för själen

är att spela Jägersro och glida igenom spelet som på en räkmacka.
Sitta i föräldrars matsal och äta chips och choklad fram til småtimmarna.
Är att prata med ena föräldern och inte bli helt nervös av delikata ämnen som pengar och karriär.
Skönt att växa.

nu e de dax

för gamla tider att förbli gamla och begravna (begravda?)
Hejdå till det förlegade Kerstin
goddag renhet :)

söndag och resa till tonåren

Utanför klassrummet hör jag hur de pratar på.
Helt förbi mig själv hade jag promenerat och fann inget uns av kraft.
Bara litenhet.
Bara tonår.
Att gå in var helt otänkbart.

Jag använde allas blickar i min fantasi till att stirra ner mig själv i stövelskaften och skammen blev så stor att jag började vandra (i regnet såklart). En ständig rörelse runt runt själva skolsalen och ett självförakt som till slut färgade solen och allt jag kunde se. Eller trodde mig se.

Krafterna var så starka att de har min respekt. Utan tvekan.

Krafterna att inte stå still är lika starka om inte starkare i längden. Krafterna att växa ur ens gamla sätt att hålla sig tillbaka. Idag fanns inte orken i ögonblicket att lösa min knut i bröstet offensivt. Men en plan jag hade gick hem och situationen löste sig till det bästa.

Jag bjuder på att mina bekanta på kursen kan tycka att jag är lite kufig, eftersom det var svårt att hämta sig efter den ångesten.

Så vill jag också rikta ett tack till trogen i tjänst som vän (och trogen läsare här) u know who u are:) som alltid en trygghet och ett ljus i mig. Självklart blev resan till den fördjävliga tonåren hundra gånger mer uthärdlig med dig som sällskap!

Den där arbetsveckan fyrtionåt har liksom hållit i sig. Det är som bara att trampa på.

torsdagens start

Lugn
Ilska
Rädsla
Förvirring
Självförakt

En hand
Ett ärligt uppsåt
Frågan

Så kom mängder och åter mängder av tårar.
Ett litet barn som står själv kvar och tar ett avsked.

Nästan trettio år senare kom gråten. Det är en del personer som fått märka av detta ärr. Idag såg jag dem och insikterna föll på plats som dominobrickor.

Såklart att vi båda bar på samma sorg.

Det var så enkelt att lägga allt på någon annan.
Nu inser jag att rädslan kom ikapp och det är dags att släppa taget lite till.

Att våga älska lite till.

Lugn
Eftertänksam
Mindre rädd
Mindre ensam

ny vecka nya tag (fulaste bloggtitel ever)

Hej och välkommen till nya tag.
Efter att ha svarat jakande på din egna fråga huruvida det är värt att fortsätta och hur gärna du vill kämpa för det här, kommer nästföljande per automatik: Hur?
Börja med tilliten och låt modet ta större plats än egot.
En lika enkel som knepig ekvation som blir lättare med tiden.

Lycka till ;)

söndag kväll slutet

När vi var små tog vi ibland av oss vantarna på vintern när vi satt på skolans isplan.
Vi kunde sitta en hel rast och försöka smälta hål till grusplan med en fingertopp.
Det tar förvånansvärt lång tid.

Slutet på min vecka och något måste göras, så vanten tas av och tummen fram.
Försiktigt, frysa gör ont.

Även om det går långsamt så märks resultat fort. Jag måste hålla kvar tummen fast det blir himla kallt, för trots allt smälter isen lite. Det är allt som räknas.

I mötet tittar jag bort, in i väggen för att klara av att betrakta. Isen har övertaget i mängd och tyngd, men kommer inte vinna över min ihärdighet.
Jag kommer att göra ett hål till sanden och lägga min hand över det tills våren kommer och hela jag kan hålla om.

sista sucken på veckan

Den där isen jag pratade om tidigare var kanske inte den smartaste idén.
Den tar över mitt hjärta och jag fryser nåt hejdlöst.

Ork engagemang och kraft rinner ur i samma takt.
Det som blir kvar är i närheten av sorg.

vecka fyrtionåt

Har haft en kamp som helt gått överstyr.

Slutat med att jag sitter och slickar mina sår i soffhörnet i sällskap av hund teve och internet.
Hämtar mig efter kampen på mina känslomässiga barrikader, kampen för lugn i min inre sfär.
Förlorade slaget redan vid mitt: "Ja".
Redan försent och min motståndare tog sina värsta rädslokängor på och stampade runt i mitt bröst.
Jag i hans.
Magen gör ont och det är svårt att få översikt över det jag skriver egentligen.
Vecka fyrtionånting går inte att beskriva mer än så.
Den vill ändå komma ut ur mitt system ut ur min själ.
Jag vill gömma mig och inte bli hård i min dom när jag ser på den på lite avstånd.
Jag vill bli av med den från mig och inte gömma den någonstans mitt i leran vi trampat upp.

Målet nu, efter vila, blir inte att försonas, det blir att hälla klarhet i detta gryniga kärl. Jag kommer vara is. Utan att skrämmas.
Det är ett mål.

Helst av allt vill jag inte.

Fast rädslan är borta, helt och hållet. Från mitt kravlande reste jag mig och struntade i rädslan.

Nu är det bara dags att visa det. Hjälpa oss att snöra upp kängorna, eller dubbskorna och vandra varligt i varandra igen.

Kärlek, dansa, tillit slut på ensamheten

tystaste platsen

Här skapar jag mitt utrymme och tänjer på gränserna.
Egentligen känns det som att det inte handlar om något annat.
Denna anspråkslösa lilla plats får bli forumet för det oändliga i mig.

The chopping block for my fears.

Min strävan att älska mig själv och inte använda en blogg till annat än möta.
Bara mig.

Tystaste platsen har bara de trösklar som finns i mina rädslor.

Jag ska utmana dessa, på alla möjliga vis.
Fortsätta vara ärlig, helt enkelt.
Skita i andras åsikter som ändå bara lever och frodas i min fantasi.

Nu skapar jag fritt utifrån den tystaste platsen.
Den ensammaste platsen.
Det vita tomma arket.

måndagskänsla

Den fadda känslosmaken av svek.
Den bedragna: mitt sköra lilla jag.
Den svekfulla: den bedragna lilla jag.

En skugga som tittar på en skugga och försöker älska.

Försöker se någon form av perfektion mellan skuggorna, speglarna.

Landar i att bara betrakta dessa utan att låta min sköra relation till andra komma in.

Jobba emot ensamhet, tystnad.

(Poesi får det bli.)

inspiration, Tack smedinnan

kan dyka upp helt oväntat i en plastig stol i en verkstad medan en mycket trevlig och begåvad konststudent sitter bredvid och filar på en ring.
En ring som jag vill bära resten av livet.
En utflykt helt oväntad, som gav kaffe, myrstack, fisksoppa, troligtvis färdigställandet av ovan nämnda konstverk och så den där samvaron den ordlösa.
Närvaro av varandra. Jag babbel babbel babbel efter kaffe och mycket ensamt soffhäng senaste månaderna. Kusin tyst koncentrerad och lite i behov av fokus och då ombedd tystnad från mig.
En helt fantastisk utflykt.
Med allt från cafeteria till tomma verkstäder fulla med nytt gammalt och en hel del historia.

Ringen är klar och den har gett mig ytterligare ett härligt minne.

inspiration

har så mycket jag vill skriva här
bara så ni vet

Till mormor

Idag hennes födelsedag.
En liten liten gumma som gillade yatzi och alltid försökte övertala till ett parti till, om inte det gick kom genast förslag om ett parti chicago, eller honkongpoker.
Den och en massa andra historier finns såklart efter ett helt liv.
Mest får hon en tanke från mig nu.
På hennes födelsedag.
När sädesärlorna redan har lämnat landet.
Saknar dig.
Mycke!!

perspektiv

sen Tora kom så har mitt liv förändrats. Inte konstigt alls.
Men de nya insikterna om mognad och det nya perspektivet på typ hela världen förväntade jag mig inte alls.
Nu ser jag verkligen på världen med nya ögon.
Fast jag är samma.
Fast allt är nytt.
Konstigt.

resan med solen

Så på tunnelbanan. En fantastiskt solig dag. Helt underbar. Nyss justerad i ryggen och smärtfri full av endorfiner, nuet, solen, ensamhetens ljuva, bra musik, kärlek till livet och liksom en vilja att se och möta världen utan rädsla i lugn och kärlek.
Alla finns.
När jag hoppade på tunnelbanan vid Gullmarsplan damp jag ner mittemot nån snubbe. Lite snabbt noterade jag att han inte hade några strumpor på sig innan jag satte mig på stolen. Kläderna var lite slitna och smutsiga på ett sätt som blev avslöjande för en livsstil. Jag tittade honom i ögonen och log som en signal att jag såg honom. Han besvarade min ögonkontakt. En liten stund senare fick jag mina fördomar bekräftade när han diskret tog upp ölburken han dolt under jackan han höll i handen och drack en klunk. I mitt tillstånd kände jag endast nån form av lugn inför denne man. Annars kan jag bli rädd och provocerad på olika vis av personer som enligt min mening har hamnat för djupt i sitt missbruk. Han var människa mer än alkis.
När vi åkte över en bro så fick jag solen i ansiktet. Till en början helt ljuvligt. Jag tittade ut över den fantastiska utsikten. Snart blev ljuset för starkt och jag blev tvungen att blunda fast jag verkligen inte ville.
Då insåg jag att jag hade samma problem med min medresenär. Först så tittade jag gärna på honom, en snabb kontakt. Men liksom inte mer än så. Mer skulle jag inte klara av på grund av en massa saker. Han var lika fin som vem som helst just denna dag men jag ville inte titta rakt på honom. Han blev som solen, lika stark.
Ett par hållplatser senare efter att ha beundrat skönheten hos en liten bebisflicka och hennes följeslagare försvann jag in i musiken.
Då blev jag uppdragen från mitt drömlika tillstånd utav mannen mittemot.
Han viftade med en tidning i mitt synfält. Jag tog ur en hörlur och svarade på hans tilltal.
-Du försvann, sade han.
-Jo, musiken, jag lyssnade till musiken
-Jag såg det, va ere för musik?
-Escobar, du borde kolla upp dem nån gång. Riktigt bra.
-Jag har en radio med batteri i min lägenhet utan ström. Att "kolla upp" e inte så lätt för mig.
Va det han sa när han gick ut och lämnade mig med ett leende fruset på läpparna.
Efter att han gått tittade jag mig runt för att få någon typ av medhåll från någon annan resenär, att någon hört vår korta konversation och kunde dela någon form av upplevelse med ett leende eller så. Men det är ju lite för mycket begärt jag vet. Ingen hade "hört" nåt och alla satt kvar i sin värld. Självklart gör det mig ingenting egentligen. Mer än att det är oändligt tyst ofta.
Min värld delas av de flesta jag känner. Det går nästan vattentäta skott till hans värld. Vi andas samma luft han och jag. Vi ser samma sol. Vi har svårt att möta varandras blick för länge.
Utan rädsla var han ganska fin. Han kommer aldrig förstöra min värld, så det finns inget i honom att vara rädd för.

...hoppas...

Nuförtiden när mina prioriteringar ser helt annorlunda ut blir jag knappt förvånad över lyckan att hitta en öppna förskolan på samma gata som min (förhoppningsvis) nya adress.
Öppet varje dag. Jag vet exakt vilken det är och den ligger mitt i en mysig park.

Nu borde Tora också längta lite mer till (den eventuella) flytten.

Sandra e redan klar, hundpark inom tio min promenad och nära till större parker. Samt parkigare än någon annanstans på Söder (typ).

Så nu e allas behov täckta det är bara för värdarna att höra av sig med besked.

Vi har en plan

Nu har vi börjat schemalägga vår tid.
Jag vill inte att det ska heta rast, utan egentid.
Vi schemalägger mest för att möta ett par olika trösklar och demoner.
För tillfället lånar jag datorn av sambo, han duschar och nu strax ska han ha den. För han har, just det, egentid.
Jag ska städa, packa och allt det där som ni redan vet.

Alltså håller vi på att skapa en tidsbudget (ett nytt favoritbegrepp)

Mitt hat mot en sådan livsföring hade varit genuin vid yngre år. Nu som äldre inser jag dock att prioriteringar förflyttas, dessutom känner jag mig själv lite bättre än tidigare och vill inte bara agera från stundens impuls. Eftersmaken är för bitter.

Visst kan det tyckas tråkigt att växa upp, men en ny form av trygghet infinner sig och det känns mycket, mycket bra.

Måndag en ny vecka

Efter att ha ansökt om ett lägenhetsbyte så har helt nya uppgifter såklart aktualiserats. Dessa innefattar städning, rensning och packning av hela hemmet.
Vi bor nu på 104 kvm en dryg fyra. Vi ska flytta till 43 kvm en dryg etta. Jag har mött en hel del olika åsikter och reflektioner kring hur sund vår flytt egentligen är, om den blir av vill säga. Som tur är har vi inte blivit direkt motarbetade, men att det är lite kontroversiellt med att byta till så mycket mindre, kan jag ändå påstå utan att det är en fullkomlig lögn.
Jag tror verkligen att det är möjligt.
Det som känns mer omöjligt är dock att sätta igång med det lilla enkla. Packa en kartong om dagen.
Att inte fastna i meningslösa spel på internet utan att verkställa.
Det goda i hela situationen blir väl att blogg får bli ett mellansteg. Då gör jag något (konstruktivt å ena sidan, men inte andra), fast till synes blir inget gjort. Jo text.
Så när sambo kommer hem, när jag ska sova ikväll och se mig i samvetsspegeln, kommer detta inlägg då att vara till min fördel eller nackdel?
I will keep you posted.

problematiskt kring livet

Om man har en försvarsmekanism som heter apati, som går igång så fort man har anat att det är läge att bli dömd, eller få rejält med skuld ö.h.t, blir det lite problematiskt att gå till botten med just denna, eftersom man lätt hamnar i ett, just det, apatiskt tillstånd.
Så slutar det med att man lägger in nåt i bloggen, blåser lite liv i den och gömmer sig bakom det andra könet.
Vad har hänt då?
Hjälp mig!!

(tack L ;) menar det på ett bra sätt såklart, tack för insikter)

min tyngsta stund, som samtidigt gjorde mig så mycket lättare än vad något kan göra.

Har funderat och funderat och funderat och...
Nu har jag kommit fram till att bli snäppet personligare. För en gångs skull öppna en dörr in i mitt hjärta, dra ut det och lägga det på en blogg. Nu ska jag skicka iväg min mest personliga stund. Eller den ligger på topp fem. Det känns lite som en kork i flaskan som ska dras ut.
Det handlar om när Tora kom. Jag skrev det veckan efter förlossningen som bearbetning.
Så mycket här har hittills handlat om graviditet och väntans tider. Efter förlossningen fanns inte orden längre och jag har haft svårt att hitta dem igen. Efter att detta skrivits var jag tömd och nu vill jag dela med mig, eller som sagt lägga ut detta.

"Jag har tagit farväl av min framtid den här veckan.
Så önskar jag i alla fall att det skulle vara. Men det är tyvärr förra veckan. Hur snygg den där meningen än blir, så ändrar den inte sanningen att det var förra veckan.
Måndag idag.
Är den blå?
Nattsvart och samtidigt löjligt gyllene får bli svaret.
I onsdags morse såg jag min mamma djupt i ögonen och tackade henne för allt hon givit mig fram tills dess. Tackade för livet och för livet. För henne. Tackade henne för att hon var där och orkade stå kvar vid min sida. Såg att hon mötte min blick, hade inte kraft att ge henne mer.
Jag tog farväl av hon som givit mig livet och fortsatt ge.
Jag tog farväl av mitt liv
och vände mig sedan om.
Där stod min man.
Jag bad om ursäkt för att vi inte fick mer tid tillsammans. Jag kände glädje över det vi var på väg att bygga upp. Jag försökte få honom att förstå min djupa rädsla, min plats och letade efter den tröst han tidigare kunnat ge. Han såg samma sak som jag. Varifrån skulle han ge mig tröst och trygghet? Jag tittade in i min framtid med honom och sade farväl till skratt, närhet, växande, kärlek och liv.
Jag tog farväl av den Kerstin som skulle bli, av de saker som ligger framför mina tår. Tyckte det var lite synd. Lite slöseri för det fanns saker kvar. Kaos i rummet kaos i mig, i mitt hjärta, kaos.
Så infann sig en ro.
Ett lugn!
Ett ingenting.
En vila
En tomhet
Jag svävade och blev lugn. Ingenting fanns där, inga färger, ingen vikt, inga ljud, ingen annan.
Bara jag och lugn.
Äntligen
Men så fanns en person kvar att ta farväl av innan jag lämnade alla.
En person kvar att möta. Någon som jag aldrig sett men mött starkare än någon annan. Djupt någonstans inne i mig fanns hon som var nuets centrum. Långt därinne vilade hela kärnan. Jag gick in till henne i min kropp. All rädsla var borta nu och jag skulle ta farväl.
En sista gång.
Men där fanns inget i henne att ta farväl av, där fanns allt att välkomna.
Ett liv i mig som var starkare än mitt. En vilja som inte mötte min frid, mitt kaos, mitt beslut.
Ett tyst, tyst litet liv som sprängde hål i tystnaden och lugnet.
En ny förnimmelse.
Plötsligt, ett ljud som bröt igenom. Ett nytt ljud som jag aldrig hört förr: min puls, så snabb, och jag insåg i samma ögonblick flera saker. Mitt hjärta och det slår snabbare än någonting jag hört tidigare. Jag lever och just nu finns det en människa som kan hjälpa mig här och nu.
Till min älskade sa jag. "Min puls, kolla min puls"
Hjälp kom till mig och jag tog emot den. För nu skulle allt bli bra. Långt inne i mig var hon lugn och hon vandrade på utan att bry sig om min resa.
Jag visste nu. Att den delade tiden och den delade kärleken skulle fortlöpa ett tag till.
Så sövdes jag igen på min begäran och efter att ha vaknat visste jag: Nu är vi inte längre ETT.
Någonstans i ett annat rum finns DU.
Någon sade: Barnet mår bra! DU mår bra!
Allt det där visste jag redan och du var på väg till mig. I din pappas armar, i min framtids famn.
Vi fick se varandra i ögonen och du berättade ditt namn.
Välkommen Tora!
Jag har tagit farväl som sagt, men hur gärna jag vill skriva den här veckan (för det låter snyggare), så ändrar det inte faktum att det var förra onsdagen. För fem dar sen.
Idag, måndag och en helt helt ny vecka
i mitt nyaste liv hittills."

Hur ska det bli sen?

Funderar, funderar fram å tebax hur jag ska göra med detta utrymme.
Senaste resonemanget handlar om gamla texter.
Ett annat om att lägga in en text till, redan skriven, som avslut.
För att nya inlägg låter sig väl vänta, av någon anledning.
Bestämmer mig för att fortsätta avvakta en liiiten stund till.

åtgärdat nr ett

Kräkfläckarna.
De tog jag hand om innan helgen så gästerna fick gå med rena strumpor.
Fast jag tror att det redan kommit till två små nya fläckar.

Städade också utrymmet under diskhon och jäklar vad livet kändes lättare efter. Gör en mental note om vikten av att ta tag i de projekt jag hela tiden stör mig på. De är viktiga att göra något åt.

Efter hundpromenaden.

bloggen mitt gift

sitter här istället för att städa.
Så otroligt tonårigt att jag blir trött på mig själv.
Kan inte skyla på nån annan senare idag när jag får panik en kvart innan mina fina gäster kommer.
Bestämmer mig för att jag kan bli älskad ändå.
Trots lite stök
och ett rätt tråkigt blogginlägg.

Jaha nu fattar jag vad jag håller på med, jag tränar på att älska mig själv i nöd och lust.

observation

De vita fläckarna som börjat dyka upp på golvet är kräks.
Gäster inom en snar framtid får ha innerskor på annars lånas gärna sockor ut.
Stickade av K´s farmor, jättefina.
Hinner inte med att ta hand om dem just nu...
Så var vi där igen, med tiden.
Inte har jag duschat heller.
Börjar snart fiska efter genuina lyckönskningar i mitt nya tidsprojekt.

Kerstins nya tidseffektivitet

Så in i nordens effektivt att nya ord uppfinns.
Mdet=en sammanskrivning av orden med det.
Så nu vet ni det.

I övrigt kan utvärdering endast ske genom att konstatera att bloggen vaknat till liv.
Kvalitet på inlägg lämnas öppet för diskussion.
Men min illusion om att ha mer tid, jo än så länge funkar den.

Jag bloggar ju

Del två av planen för att uppnå tidsoptimering, planering är under planering. Lite för rolig för mig själv också...

Får börja med framförhållning. Tex duscha innan lunchdejt kommer så hon inte vänder i dörren.

hur går det mdet nya?

det får bli microbloggar på en mening

till den som undrar, hur gick det med pappadramat

det gick bra

Mitt nya liv, närvaro

Idag fick jag en strålande idé.
Den kan egentligen summeras med ett ord närvaro.
För bloggs skull ska jag tydliggöra.
Jo jag kom på i sängen imorse att jag teve får bara ta två timmar av min tid varje dag.
Tro mig den har tagit många många timmar, vareviga dag senaste tiden (började bli jobbigt när den prioriterades så högt, eller: Tyra snodde mitt liv).
På hundpromenaden idag hämmade jag impulsen att ringa en vanlig promenadvän (blev bara ett par sms). Flera gånger fick jag hämma denna impuls.
Då slog det mig att jag ska inte ringa när jag promenerar. Jag ska bara svara på samtal från sambo ifall han och dottern behöver min snara närvaro när jag och hunden är ute själva.
Jag ska sitta ner och PRATA med mina vänner när vi så pratar, alternativt städa lite samtidigt, det brukar vara produktivt i flera ändar.
Jag ska inte slötitta på teve, utan vara en medveten konsument och spendera den frigjorda tiden med att fixa och dona i mitt hem. Jävlar vad ambitiöst det där lät, men ni måste inse vikten av att byta ut en aktivitet mot en annan, eller snarare behovet.
Så som jag har gjort nu har det blivit flera saker samtidigt hela tiden (dock aldrig städa, nästan). Promenera med hund och prata i telefon, titta på teve och umgås med dotter, handla i affären och prata i telefon o.s.v. aldrig en sak i taget och focuserat på den. Jag insåg varför så mycket frustration går ut över stackars hund för att jag inte tar mitt ansvar och är närvarande med henne. Jag är inte så oerhört stolt över detta, men kan erkänna misstag, när jag vill.
Nu kommer mer tid att frigöras. Att dela upp saker och göra dem en i taget kommer att skapa mer tid och framförallt närvaro. En klart trevligare upplevelse av det jag väljer att göra.
Kanske kommer bli lite nöjdare överlag, eller veta vad jag gör när jag gör det.
Kanske till och med får lite tid över till att blogga.
Vi får väl se.
Wish me luck.

mitt nya liv

hinner inte skriva, trots ledighet så långt ögat kan se
inte mer än det här och inte det heller egentligen
får nu ta igen tid för prinsessan blir upprörd...

..lyckligare än någonsin, bara så att alla förstår det.

samt

kiss och spya och gammal mjölk på kläder spetsat med lite skrik då och då.
Fast inte i sådana mängder som bajset idag.
Eller snarare att bajset liksom bara hade en förmåga att dyka upp lita överallt.
De övriga inslagen i min dag hör till vanligheterna, som alla förstår.

Hade bara lust att skriva ett inlägg till, vara lite mer produktiv, mätta mina hungrande läsare med fruktansvärt förutsägbara inlägg.

Se det som levnadstecken.

In the happening life of Kerstin

Till den som undrar hur livet ter sig för en passiv bloggare.
Idag: bajs. Bebisbajs, hundbajs, på tröjan, på barnvagnshjul, i bilen, i barnvagnsliggdelen, på blöjbyxor som får tvättas IGEN, i handfatet och så vidare.

Inget nytt inget spännande.

Bara bajs :)

MIN kropp

Äntligen har jag städat i mitt hem, mest för att jag kände för det.
Ingenstans var det jobbigt. Bara mysigt och kul.
Nu återstår "bara" att få tillgång till någon form av egen tid.
Fast det dröjer, jag vet.
Tid, det får vänta till annan. Detta faktum har jag inga pretentioner att ändra på.

Hejdå för nu, det ska matas.....

uppdatering pappadrama

gått två dagar
läget fortfarande spänt
Nu har jag dock bytt stad för några dagar så förhoppningsvis lugnar det sin till kusinens student i veckan.
Har tagit några beslut rörande den tillställningen som främjar freden.
Ska inte vara beroende av några tider som han och jag ska passa tillsammans. Jag väljer att ha mina planer öppna och troligtvis endast gå på mottagningen.
Det bli nog bäst så, i det här fallet vet jag vad jag gör.

Men jag är fortfarande stolt över min barnslighet.
Hjärtat säger mig att jag gjort rätt.

Liten förtydling, eller efter att ha sovit på saken

Skulle väl kunna tillägga med tanke på gårdagens inlägg, att min natt bestod av tre timmars sömn. Den fjärde i raden av sitt slag.
Pappa hade haft en lång och utmanande vecka som avslutades med en fredag som aldrig tog slut.
Det är fortfarande lite frostigt oss emellan, jag känner att han fortfarande tycker han har rätt.
Vi vet båda att vi står kvar i varsin ände i denna fråga, alltså berörs endast mycket neutrala samtalsämnen.
Framöver kommer kanske en dos till, ingen av oss glömmer i första taget.
Jag vet idag att det VAR viktigt för mig att stå på mig.
Hobbypsykologen i mig har börjat ana varför och trots att det verkar var ett barnsligt beteende, så är det en del av min mognad.

Kerstin gör som Grynet, helt enkelt.
Kerstin tar ingen skit.

Kerstin det dryga 33åriga barnet

Idag har jag varit en riktig riktig barnrumpa.
På min stackars pappas bekostnad.
Jag krävde av honom att öppet (inför mamma, sambo, Sandra å dotter) erkänna att jag haft rätt och han fel.
Fast han är en storsint man och inte har behov av att trycka dit mig efter en längre tids riktig anspänning i bilen, vilse på väg till mosters födelsedagsfika.
Men han började genom att notoriskt påpeka att jag hade fel i mina direktioner.
Han vägrade ta emot vägbeskrivning av NÅGON.
Han svarade till slut inte ens på tilltal.
Så när vi började följa mina råd och sedermera hamna på rätt väg då KRÄVDE jag att han skulle säga högt.
-Ja Kerstin du hade rätt.

Stackars envisa trötta stolta och förvirrade pappa, han förstod ingenting och eftersom jag hade mamma i mitt ringhörn blev han tvungen att ge med sig och säga orden högt. Så att alla i bilen hörde.
Jag har aldrig krävt ut min rätt påå det viset förut men idag var det viktigt att få vara tre år gammal. Har ingen aning om varför, eller ens någon hobbyteori som kan förklara.

Självklart hade min dag varit gjord om han sagt, intelligenta insiktsfulla Kerstin som så ofta har och har haft rätt. Jag är så stolt över dig som är så smart. Tänk att du kunde få mitt skarpa intellekt, det kommer gå bra för dig i livet.

Det var skönt att få vara tre.

Pappa pratade inte med mig på typ fem, sex timmar. Någon gång framöver kan han påpeka denna episod på ett otrevligt sätt, han glömmer inte.
Men jag fick höra att jag hade rätt, ändå, och jag har vittnen.

Vi har båda mött på vår värsta motståndare i varandra.

Det är familjekärlek....
Man får vara ego

Lite nervöst

Verkar som det blir en tredje natt med Kerstin som matautomat.
Verkar som det blir väldigt lite sömn.
Verkar som att livet mitt försvann när en annans dök upp.

De säger åt mig att ta vara på den här tiden.
Med barnet.
Det är det enda jag ser om dagarna.
Och nätterna.

För min lilla ängel, hon äter precis hela tiden.
Ingen sömn inatt heller.

Bara en massa mjölk å spyor.

Sambo blir nervös och Kerstin ska återigen tillhandahålla.
Två inlägg blev det som jag inte har en aning om hur de bliev.
Ingen tid att läsa igenom, hav överseende.

Ses...

Lustigt

Absolut ingen lust att blogga och skriver detta helt fri från skuld. Ingen blogg ska få rida på mitt samvete!
Dessutom såg jag på fråga olle idag att Olle tycker de flesta bloggar är rätt tråkiga.
Jag tror de flesta delar hans åsikt.
Undrar om min blogg är en sån?
För trots tävlingar och försök till att engagera så kan jag inte komma på nåt annat som får den att sticka ut.
Skit samma det gör inget heller.
Alla som jag vet läser är vänner.
De vet oxå att här kommer inte stå en rad om mode även om det verkar vara det man ska skriva om för att bli populär.
Det dessutom något jag alltid lyckats sämre med ju hårdare jag försökt, bli populär alltså.
Alltså får det fortsätta att bara vara en enkel liten blogg. Med noll pretentioner.

Har lite problem att hitta tillbaks till att skriva här, dock.
Tror det mest beror på att graviditetsruset är borta. Graviditeten är borta och jag står här med mjölk, spyor, bajs och lätt sömnbrist och undrar lite vad som hände.

Tror det var ett mirakel

Bättre å bättre

Hela tiden bättre.
Nu finns ett underverk att luta sig emot.
En liten tjej som skiter i om förlossningen var jobbig eller inte.
Hon ska äta eller bytas eller så.
När jag lägger henne till bröstet finns inga problem längre.
Då finns bara hon.
Det är min värld och det läker.

Vad nu då?

Vart ska jag vända mig nu?
Jag vet det egentligen, men den personen svarar inte, min gamla barnmorska alltså.
Jag menar hon som inte kunde vara med på min fruktansvärda förlossning fast det var så det var bestämt.
Det blir tydligen inte alltid som man tänkt sig.
Hur kaxig man än är.
Just nu ligger kaxigheten mellan daggmask å svartmyra ungefär.
Eller så kaxig man är när man, oavsett anleding, spyr så hårt att man både pissar å skiter ner sig.
Just så kaxig.

En blöt fläck.

fundering

kanske lägger jag in en text om förlossingen.
Den är rätt personlig och jag är lite nervös.
Fortfarande är det så skört.
Fortfarande är det så läskigt.

Fast jag vet, man får vara liten och rädd.
Vill bara bli trodd.

det är ett drygt arbete att vara ko på en äng

för det gör förbenat ont i livmodern.
Inom ett par dygn borde jag vara mamma.
Med tanke på hur det känns i kroppen just nu.
Sitter snart med timer å kollar om det är fler än två värkar inom tio minuter som gör så ont att jag inte kan prata.
En overklig dag som ändå är här.
Just nu.
ooooaaaaaa

andra affirmationer från barnmorskan

Hon sa också att jag skulle föreställa mig att jag är en ko.
En lugn och nöjd ko som står och betar på en äng.
Inte en dum ko såklart, bara lugn å nöjd.

I vilket fall kommer jag nog oundvikligen känna mig som ko snart.

Mjölkko.

Tills vidare betar jag ovetande på en äng.

full rulle

den här veckan blir det full rulle.
Ikväll ska jag på akupunktur för att försöka få igång förlossning.
Sen kommer mamma. Imorgon bitti är det ultraljud.
På onsdag barnmorska för hinnsvepning.
På torsdag akupunktur
Fredagen medför någon form av drink som jag ska blanda till innehållande bla ricinolja.
Så på lördag inga planer, mer än att kanske föda, eller bli igångsatt, eller redan vara mamma eller i värsta fall fortsätta vänta vänta.
Den här veckan blir det hålligång.
Undviker telefon för jag har så få svar och de svar jag har utgör en tråd som jag balanserar på för att bibehålla lugnet.
Idag sa barnmorskan, som verkar lugn, att jag ska föreställa mig att var en stock som flyter i en flod mot något. Så kommer jag till en kurva och i den börjar det.

Mitt i denna offensiv så är det vad jag kommer göra. Koncentrera mig på att vara en stock i en å. Samtal kring den upplevelsen får komma senare.

Det är min vecka hur ser din ut?

Just det toarullen :)

Vaknade härom dagen och grät floder.
Då trodde jag helt säkert att allt var kört och att barnet var en liten suck.
Så efter att tårarna fått balsamera kinder och oro kom sambo på nästa dunderkur.
Att han skulle lyssna efter hjärtat.
Där var det, helt säkert.
Han hämtade toarulle och hittade direkt. Dubbelkollade sin puls och min puls och lyssnade igen. Lite svårare att hitta den andra gången. Säkert var det våran nya lilla väns puls han hört första gången och hörde igen en andra.
Ett säkert litet hjärta som slog med sådan övertygelse att som vårsnön smälte oron och gav liv till en liten tussilago av hopp, ja rentav glädje.
Ett löfte om att livet är på väg (igen).
Vi diskuterade hur gärna vi skulle haft stetoskop så jag också kunna höra och avfärdade idén att pröva med dammsugarrör. Fast jag var lite allvarlig ändå.

Den dagen kände jag och min lilla tussilago sådan harmoni med varandra och en sådan förståelse, att det snurrades, sparkades, vinkades, trycktes och tänjdes på min maghud en hel del.

Denna magiska morgon var för ett par dagar sen och alla dagar har varit fyllda av fantastiskt starka hälsningar sedan dess. Till och med så att förvärkarna har satt igång igen, rejält. Så nu känns saker och ting bättre i livet.

Allt tack vare en toarulle.

Aj satan i helvete

Så gör det sådär fruktansvärt ont.
Jag tänker: är det såhär ont det kommer göra?
Eller blir det till och med värre?!
Jag vet nog egentligen svaret.
Värre...

Inte riktigt dags än, inte just, just nu.

Men vilken annan minut som helst.

Först tänkte jag faktiskt äta lite macka.

Ont, förbannat ont gör det i alla fall.
Lite då och då

Tack vännerna

Mina vänner är min medicin.
Nästan alla relationer är det.
Jo förresten alla relationer är det. För den saken att även då det inte känns som roligast har jag vuxit och lärt mig något.
Det här skulle dock handla om vännerna.
De som ger mig utrymme.
De som inte säger till mig hur jag ska vara i någon given situation.
De som lyssnar och tänker hur de kan ta sitt ansvar som vuxna människor.
De som är ärliga.
De som tillåter sig att ha relationer där man inte är beroende av varandra.
De som väljer tillit före rädsla.
De som vågar älska.

Deras påverkan på mitt liv är mycket stor och ibland får deras poäng överrösta min. I synnerhet de gånger vi båda vet hur rädd jag är.
De har blivit hårt prövade och lyckats ha rätt så många gånger att jag kan lägga mitt hjärta i deras händer. Det är därför de är min medicin.

Återigen har jag er att tacka för en så enkel sak som förståelse.
Den tar jag inte för givet, fast det är något så naturligt i era liv.

Jag vet i mitt hjärta hur nära vi finns nu. Jag vet att ni vill att jag lyssnar till min röst. Det är faktiskt samma röst som ber mig beskriva er otroliga skönhet här.

Jag tar er inte för givet och kommer för all tid vi har känna tacksamhet över att ni väljer mig.

Till alla som vill ta åt sig av detta inlägg, jag älskar er oerhört!!

Tack

Lugn å fin

Det rör på sig i magen.
Min trygghet.
Efter nästan en vecka med skitjobbig huvudvärk, flera veckors förhöjt blodtryck, övergången tid, försök till att känna hur ofta det rör på sig i magen (objektivt), spontana spyattacker ibland, andfåddhet av att bara sitta på en stol, svullenhet samt trött på att höra att det hör graviditet till så känner jag mig orolig nu.
Det hör väl också till, I guess.
Nu vill jag ha förståelse!
Nu vill jag inte bara höra att det hör till för jag börjar bli orolig. Det rör på sig i magen, ibland, och det är min livlina.
Jo jag sk säga som det är, känner en rädsla pyra i någon gömd lite vrå.
En rädsla som jag lite lyckas tuffa till vid direkt kontakt med andra, men som nu när jag e själv, så viskar den dumheter i mitt öra.
Den senaste idé jag fick var att barnet var för svagt för att orka med förlossning och därför inte gör det som krävs för att den ska starta.
Helst av allt vill jag nu bara ligga i en säng på sjukhuset å, om inte bli startad, så ompysslad. Känner mig så utsatt hemma. Det hör säkert till det med, men nu har jag den upplevelsen och den är alltför verklig. Därför är det just nu ingen tröst att det hör till.
Jag vill ha ut det här barnet så att vi kan titta på varandra och så att jag kan se i ögonen om det mår bra.
Trots att hela livet bäres inuti mig nu känner jag mig oändligt maktlös.
Liten och rädd.

Ingenmansland

På söndan kom jag på att jag fått min brev från vårdguiden. Det är ett mail de skickar ut varje vecka när man är gravid i vilket de berättar om graviditeten.
En rubrik mamman, en rubrik barnet och så pappa/partner.
Det har blivit som en del i processen att bli mamma att läsa. En del av processen att förstå att jag faktiskt är gravid.
I lördags kom det sista brevet från vårdguiden och jag insåg vilken krycka det varit.
Inte bara för att det mest står att jag ska vila hela tiden och att sambo ska vara en förstående partner.
Nu kommer inga fler mail och barnet gör ingen ansats till att födas.
Vad blir det av mig då? När ingen berättar om vad som händer i vecka 41 å framåt. Betyder det jag jag också egentligen bara är klar?
Vad innebär det?
Känner mig väldigt mittemellan och lite vilsen.
Lite som när sambo frågade innan vi somnade igår hur ofta vi ska bada barnet och mitt svar var helt draget ur rumpan, en regelrätt gissning. Men ALLT måste vi ju inte veta om ALLT.
Var finns vårdguiden nu?

Vänta, väääntaaaa, väääääääntaaaaa

Närsomhellst
När jag var liten brukade jag sitt å titta ut genom ett fönster och tänka att NU hoppar den läskiga häxan fram...nej nu, osv.
Så en dag fick jag höra att jorden kunde förintas på en sekund.
Då började jag tänka samma sak. Nu, nej nu, nej nu.
Inget av dessa två har hänt trots min förberedelse.

Inte för att jag tror att jag har en häxa med grön hud och svart hatt i magen, eller att världen kommer förintas så fort mitt barn föds men samma mekanismer far runt i huvudet.

Det beräknade datumet har just passerat, det magiska datumet som blev fyllt av frågetecken rörande andra saker än barnets ankomst. Känns lite som julaftonskväll. Det blir inte mer än såhär idag.
(Sambo har varit en klippa på hemmafronten å samlat mängder av poäng i samboboken, inte minst för lyhördhet och verkställande så han har haft det busy)

Men jag har länge tänkt mycket på det här datumet och nu har det tagit slut. Så här sitter jag kvar med bloggen å tänker nu, nej nu kanske. Som när jag var liten. På ett sätt känns det som att den där dagen inte kommer. JAG VET den gör det. Ingen behöver informera mig om det, men det är lite som stiltje. Som lugnet före stormen, på ett overkligt sätt.

Häxan och världens undergång var väldigt overkliga. Att det snart finns en tredje person i vår familj är faktiskt också overkligt, på ett sätt mer så än fantasierna. För det jag står inför är omöjligt att föreställa sig. Allt är klart. Förlossningsplanen, väskan, blöjor, bilstol, kläder, liten säng, barnvagn, massa mat i frysen, tvättlappar, allt, allt, allt som behövs. Jag vet hur jag vill ha det när jag ska föda. Sambo vet hur han ska förhålla sig och vad han kan vara beredd på. Vi vet båda att det kan bli på ett helt annat vis och är okej med det. I nio månader har vi förberett oss på alla de vis. Magen och jag känner varandra väl och dess rörelser är som mina egna. Jag vet att någon finns där. Jag vet också inte att någon är där, för vi har liksom inte setts än. Jag vet att denna person lätt får hicka och känner när fostervattnet druckits lite för fort, men har så svårt att föreställa mig att inne i mig finns en liten liten magmun som jobbar, eller att sparkarna känns för faktiskt det ligger ett helt litet skelett i magen.

Varje sekund kan det starta. Det är sanningen.
Efter det då?
Efter att det startat, en explosion av upplevelser och stormar när min lilla häxa kommer.
En förintelse av världen som jag känt.

Del ett: möte med "välmenande" tant. Del två: Möte med GI Joe. Eller life is like a box of chocolate- Crunchy frog!

Del ett:
Idag gick vi å handlade ekologiska grönsaker i ett näraliggande bostadsområde.
Då hände detta.
När jag väntade med Sandra utanför affären så lekte vi på en vanlig gräsplätt. Båda var glada och rätt så oskyldiga. Så hör jag bakom ryggen:
-Oj då, en ny hund?!
Jag misstänkte med mina supersinnen att den "vänliga" tanten talade till mig men ignorerade, upplevde att jag hade mina skäl.
Så igen:
-Oj då, en ny hund?!

Vid det här laget hade hon stannat å hoppat av sin cykel.
Jag vände mig mot henne och berättade att hunden är nog inte ny utan vi står och väntar på husse som är i affären.
Då fick jag veta hur det ligger till, sörru.

Jag och Sandra var faktiskt på ett privat område. Det var helt okej, intygade den "snälla" damen mig om, flera gånger faktiskt. Bara så att jag visste att området var helt privat och faktiskt lika privat som en villatomt. Bara så att jag visste det fast det ju var helt okej.
Sandras kommentar till denna vänligt upplysande själ var att kissa på det heliga gräset, såklart.
Alltså min poäng är inte att alla privata sfärer ska öppnas bara för att jag kommer gående med min bedårande hund. Jag ställer mig dock frågande till poängen att informera på ett så luddigt vis. Efter att hon hoppat upp på jonnen å cyklat vidare till sin bostadsrätt i huset stod jag kvar rätt förvirrad.
Vad menade denna "välmenande och informativa" kvinna?
Att vi skulle dra från gräset? Att vi fick vara kvar, fast då på hennes nåder? Att OM vi valde att stanna kvar hade hon rätt att gå in i sin prydliga lilla lägenhet å hämta geväret?
Jag vet inte. För att bespara mig och ta det säkra före det osäkra så satte jag mig på en sten, liksom på gränsen till gräset. Fötterna nuddade det fortfarande. Jag har lite svårt för den där typen av rigiditet och kunde liksom inte ge henne att bara avlägsna mig. Ett mycket barnsligt drag, jag vet.
Så kom sambo och vi hade överlevt den första prövningen innan hemmet skulle nås.

Del två.
Nästan hemma kom ett gäng på typ fem killar RUSANDE, de var väl i typ 14 års åldern. De kom ut från ett gammalt kolonistugeområde precis där jag bor. Jaha är var det bus tänkte jag och fortsatte promenaden. Buset hade uppenbarligen redan skett för några tiotal meter bort, så jag såg ingen poäng i att försöka stoppa framfarten, lite fegare som gravid oxå.
Just som de hann ifatt oss träffade Sandra en av grannhundarna ute med husse. En gammal, gammal golden retriever, blind å flåsig å mycket snäll. Han har ett totalt överseende med den lilla tikens mer peppriga humör, viftar mest på svansen å ger Sandras matte dåligt samvete över att hon inte kan lugna ner sig med en så gammal gentleman. Hans husse e lika skruttig han. Ett öga å lika gammal och trevlig som hunden. Eftersom killarna kom rusande emot oss skällde hundarna till och nån av dem stannade till å skrek på hundarna, troligtvis pumpandes adrenalin och hormoner. Men de va absolut inte intresserade av vilka vi var, de var mest rädda för hundarna.

Så från ingenstans hör vi en mansröst ryta till några meter bort från en kulle som ett par av killarna stannat vid.
Där står värsta snubben med en schäfer. Han har helikopterplatta, militägrön t-tröja, militärbyxor, säkert ett par kängor (såg inte).
Så stannar en av killarna och de pratar lite. Killarna drar iväg och vi står kvar å tittar en brokig liten vittnesskara.
Så vänder han till oss, gruppen är älltså:
En höggravid kvinna
En man med ryggsäck och full kasse med mat som det står eko...nånting på.
En gammal halvblind gubbe
En liten störig tik, samt
En gammal å skruttig golden.
och frågar:
-Jagade de er?
Han informerade om att killarna busat på koloniområdet, det va därför han jagade dom.

Han gjorde ett litet intryck på oss den där killen som dök upp från ingenstans, jag undrar lite vad han egentligen menade med att fråga om vi var jagade.
Jag undrar lite var han kom ifrån och om det han gjorde hade med hans proffession att göra eller om det är sådär han går omkring. Jag undrar om jag fick se en livs levande hundförare mitt under ett uppdrag, eller vad det där egentligen handlade om.

Så när man går ut genom dörren, vet man aldrig vad som väntar. Ibland blir världen större, ibland blir den mindre.
Ibland får man svar på frågor, ibland dyker frågor upp som jag inte visste att man hade. Så e de, life is like a box of chocolate- CRUNCHY FROG!

Nu hade ni tur!

Jag satt just å förhandsgranskade ett inlägg om att plocka kråkor i näsan. Ett riktigt inlägg som redan var skrivet å klart, skulle bara ändra på ett ord.

Det fanns jämförande med fiskande och poesi i detta inlägg.
Men eftersom jag nu börjar bli till åren och med det kommer teknisk inkompetens som ett brev med posten eller email som aldrig kommer läsas för min inkompetens, så lyckades jag radera det inlägget.

Som sagt tur för er!

Det va bara det jag ville säga.

(Fast de e ju klart att för den nyfikne finns det kvar i huvet ett tag till, ni vet vart ni ska vända er isf)

del tre (eller finfördelning av listans innehåll- stödstrumpor)

har någon levande själ före mig försökt sätta på sig ett par stödstrumpor (när ni befunnit er i det välsignade tillståndet)?
Jag kan ge Mycket för att slippa dessa samt den oändliga ordeal det är att ta på sig dem.
Jag menar med anledning av tidigare inlägg, så förbannat gammal trodde jag aldrig i hela livet att jag skulle bli.

Alla ni som har er egna (unga) kropp kvar, njut av den helga den och ta den inte för givet. I synnerhet inte kvinnor i fertil ålder. Sänd mig en tanke när ni utan att reflektera över det hoppar i era byxor och strumpor på morgonen. Tänk på stackars Kerstin som inte kan ta på sig ett par ynka strumpor utan att låta mmmfff mmmmffff hhhmmm ååååheeeej under hela de fem minuter det tar innan de är på plats. Då talar jag om effektiv arbetstid, inte inräknat andningspauser. För att efteråt bli sittande med tom blick och tycka att "det där va ju en bedrift- nu va jag duktig!"

Under tiden hinner man faktiskt bygga upp en stark avoghet mot stödstrumpor som för övrigt är det mest osexiga som finns.

Ålder långt utöver ens siffra är jävligt ohett.

Men å andra sidan ska jag inte göra fler barn just nu, så......

del 2

glömde:
åderbråck
celluliter
dålig kondis
...
kanske ska skita i att fullfölja listan för min egna, samt husefridens skull.

Ålder är bara en siffra

Ytterligare faktorer som höjer den upplevda åldern.
Stödstrumpor
Blodtrycksoro
Höftont
Halt
Känslan av att ha all tid i världen
Orolig av att åka tunnelbana
men med helt rak rygg och stadigt möta blicken på de runtom sätta sig på handikapplatser,
samt lite småsur redan innan jag går på tunnelbanan eller buss ifall resenärerna inte låter mig sitta.
Tidigare handlade det mest om broddar på skorna
Nu har det tagit en helt ny nivå.

Dagens medicin

Efter samtal bl.a. rörande lite mer delikata problem mår Kerstin mycket bättre!
Så gott som bra, vågar vi säga glad?
Trots PFS (PreFörlossnings Syndrom).
Alltså inte olik Vesuvio i mina upplevelser av världen och alla dessa känslor som dessa väcker.
Då menas självklart inte pizzan.
(Stackars sambo måste tilläggas. Ja jag ser dig älskling!)

I alla fall, åter till samtalet som blev min medicin.
En mycket klok, erfaren, ärlig och rolig vän lyckas så med dagens oväntade.
Att sätta orden babianrumpa och normalt i samma mening.
Inte bara det.
Hon lyckades härmed stilla min oro.

Väldigt intim information, det kan jag tillstå.
Men, jag måste nästan tvångsmässigt skriva av två anledningar.
Dels tacka yster vädursflicka!
Dels för att det skrivs inte någonstans om detta som jag kan hitta.
Trots allt är böckerna och artiklarna rätt slätstrukna i ämnet graviditet i vissa avseenden.
Även om det så skulle skrivits, hade det väl inte beskrivits så fantastiskt att min oro bara skulle sippra bort.

Alltså dagens medicin, helt klart en alternativ sådan utan mer biverkningar än ett leende!

Tunga grejjer

Nu NU är det tungt.
Sista tiden känns lika lång som all tid vilken ledde hit.
Kroppen är tung.
Sinnet är tungt.
Kerstin är trött.
Fången av all vikt.
Orkar inte ens låtsas vara lite käck med snack om hur livet vänder.
Eller hur stark denna period är på så många vis.
Nu är det bara tungt och tråkigt och allt tar för lång tid.
Det värsta är att jag vet att detta kan vara i några veckor till.
Så jag sitter kvar här å längtar efter små snälla ord.
Klart att mest längtar jag efter allt nytt.
och lite lätthet.

näääära, nääärå

En helt ny känsla i kroppen.
När jag skulle lägga mig för att sova för nån timme se´n, efter att ha avslutat ett segt kapitel i min bok, gick det bara inte att komma till ro.
Benen kröp.
Kände mig som en hund som ligger och drömmer å viftar med benen.
Det är inget nytt iofs.
Men så tänkte jag på att tid är det som finns och att jag kan lika gärna gå upp.
För ingen vila fanns att förnimma bakom någon endaste liten tanke,
eller i en enda led.
Så efter en kyss på pannan till den vackre mannen bredvid, hamnade jag här.
Konstaterar att en helt ny känsla en helt ny kropp är vad jag har nu i denna stund.
Ett lugn.
Ett focus.
Smärtan är borta.
Som att kroppen sjunker.

När sommaren varit varm och vattnet i den lilla sjön värmer oavsett väder eller tid på dygnet och man doppar huvudet för första gången det badet.
Igen, helt utan rädsla för det mörka vattnet.
Känner vattnet runt hela kroppen nästan sippra in i sinnet.
Efter badet, hungrig, törstig.
Sitta på veranda och känna doften av smörstekt fisk och dricka Trocadero från en liten jordhåla.
Aldrig kunde jag ta bara en klunk, inte nu heller.
En läsk.
Håll i den.
Men läsken är lika lockande som vattnet och jag dyker igen.
Blundar och sveps iväg i bubblor.
Skiter i att farfar säger att jag kommer bli mätt före maten.
Det är att dyka för mig och jag känner att det sker nu.
Helt av sig själv.
Inte vill kroppen vila när den kan dyka, kanske behöver det.
Eller vill ha min uppmärksamhet när den gör det.
Det är så lätt att tro att mitt barn vill följa med i rörelsen.
Eller att barnet har påbörjat den.
Att det genom små signaler, förnimmelser säger att mamma ska hålla sig alert.
Det är lätt att tolka det så.
Därför gör jag det.
Ställer mig vid bryggkanten och känner efter om det är läskigt.
Avgör att stegen kan vara en alternativ väg till första doppet som tilltalar mest.
Bryggkanten och luftfärd kan komma sen, efter att jag kollat att det inte finns några pålar under ytan.

Så är det nu.
En natt själv och en trygg känsla i kroppen.
Visst det kan dröja några veckor än.
Men tidigare har jag varit rädd, eller orolig, för att det har känts så definitivt och det har känts som bortom min kontroll.
Den oron är helt borta nu och den tydligaste bilden jag har för att förmedla känslan som infunnit sig är just känslan av att svepa i sig en Trocadero, kanske lämna typ tre klunkar till.
Eller känslan av att dyka i en varm sjö.

Ytterligare en tanke slår mig angående hur gärna jag låter kroppen sova när den vill och att detta kan vara en förberedelse inför ett mer oregelbundet liv.
Ett liv där mina behov kommer omformuleras.
Alltså ett liv utan klocka.
Då sovtid, vakentid, ätatid och all tid kretsar kring den nyaste tiden.
För någon annan.

Bara att resignera inför tingens ordning.
Är man, eller kvinna, inte trött, finns alltid bloggen.

Tio minuter

Så lång tid tog det att få ett besked.
Inget farligt, bara finfint.
Allt såg bara toppen ut.
Så nu behövdes ingen mobilisering, fast den var samtidigt gjord.
Alltså ska det ställas tillbaka till ett annat förlopp, det som jag egentligen jobbat mest med.
Inser att den senaste tidens förberedelse ändå blivit total och att jag kände mig klar med hur saker skulle bli.
Nu blir det inte så.
Nu blir det som "vanligt", som sagt.
Det är ordlöst i min hjärna.
Alla är lättade och glada, jag är mest tyst.
Kan inte lägga en massa känslor i förloppet nu.
Kan nog egentligen mest vila.
Kolla film.
Vakna å börja känna efter att insikten lagt sig.

Så kommer den där tanken du vet, om tio år. Då kommer allt det här verkligen inte spela nån roll.

Konstigt, det är summeringen, allt e bara konstigt.
....livet..

Tävlingen avgjord!!!

Grattis till vinnaren.
Det blev jag själv igen.
Vet inte om det är bra eller dåligt.
Slipper betala nån för en kaffe
men kan inte undgå känslan av att tävlingen betydde mer för mig än nån annan.
Så grattis till mig själv från "kerstin ser å tänker"
Vi kommer med en rapport från fikan senare med bilder å allt.

Även denna gång avgjordes tävlingen helt utan insyn från något statligt verk, men vi kan intyga på heder och samvete att inget fusk förekom.

Tävling för nästa hundratal

Eftersom jag inte var helt rättvis och annonserade priset för den hundrade besökaren, förrän i efterhand (och därmed vann femtiotusen av mig själv, jag var ju nummer hundra, faktiskt), så tänkte jag berätta hur det går till nu när det nalkas igen.
Den lyckliga/lycklige besökare som blir nummer tvåhundra får en liten bonus.
Vad ska vi säga, jag bjuder på en fika.
Det ÄR inte femtiotusen, jag vet.
Men å andra sidan är det ju inne med upplevelsepresenter. De va det för några månader sen i alla fall.
Dessutom får den personen möjlighet att själv ställa frågor som väckts kring min mystiska person.
Dessutom blir dialogen på ett helt annat plan, eftersom den inte kommer föras via kommentarrutan, alltså den kommer vara helt privat.
Jag blir själv priset.
Det känns lite mer rättvist då.
Mot er alltså.
Vinnaren har bara att skicka en notis till mig via bloggen, så kontaktar någon från "Kerstin ser å tänker" dig för att stämma av tillfälle då det passar.

För den som inte vet, du håller koll genom att gå in på profilen, där står det vilket nummer man är under antalet besökare.

Så då kan jag bara tillägga från Kerstin i Kerstin ser å tänker.
Till er alla
Lycka till

tankar kring sparkar

det känns som kärlek på ett plan
att glädjas över dessa sparkar
hoppas att sparkarna när vi under tidspress bearbetar gummistövlar från olika håll och med olika mål upplevs som lika mättade av kärlek.
Eller kanske sparkarna på en kompis när inte den egna viljan efterlevs, att de kan leda till konstruktiva samtal kring hur vi behandlar varandra.
Vad sägs om sparkar på dörrar, i väggar och runtomkring i frustration över att inte få gå ut en, för föräldrarna, alldeles för sen kväll alt, inte få åka bort en helg eller bara måste göra något som verkligen känns som det värsta just då.
Hoppas att sparkarna fortsätter i några veckor till.
Hoppas deras placering blir mer och mer uppåt.
Hoppas än så länge på att sparkarna fortsätter rikta sig mot hjärtat.
Jag vet att de närmsta åren kommer de att fortsätta.
Fast kännas i hjärtat på ett annat sätt ibland.
Då ber jag istället om att bibehålla mitt lugn och insikten kring dess nödvändighet.

hoppas på kullerbytta

idag,på eftermiddagen medan jag höll på och planerade min framtid som framgångsrik,
då
fick jag en spark
nästan på hjärtat kändes det som, underifrån.
Den som hängt med och som använder fantasin lite kan förstå hur skön den sparken kändes.
Aldrig hade jag förväntat mig att få mitt hjärta bearbetat utav en fot, skulle kännas som en lättnad.
Hoppas nu att jag tolkat positionerna rätt, samt att de, i så fall, håller sig så i några veckor till.

Äh det får bli en till...

kolla,kolla, ungefär såhär skulle det se ut om jag visade magen för dig där du är nu, framför datorn.
Fast du kanske skulle uppleva den som liiite större än på bilden.
Som ett inbillat SKYPE samtal med mig som en aning fixerad vid tingens tillstånd.

Tacka Loly

kan inte låta bli att lägga in en bild med lilla sessan på också
självklart den övre bilden för den som behöver förtydligande

För den som inte visste

Såhär blir det efter lite närhet.
Man förvandlas till en större tolkning av sig själv och kan mest finna sig i det.
Just nu ägna sig åt att ligga uppochned för att livet som tydligen existerar därinne, ligger åt fel håll.
Snacka om att bli överraskad av livet.
Jag känner mig, som nämnts tidigare, lite smått förvånad över tingens tillstånd.


Okej, hade som plan att lägga in en bild här på en omtalad mage, men ser inte hur man gör.
Orkar inte sitta å leta reda på det nu, hur uppenbart det än är, så kan jag få lite hjälp?
Hur gör jag? Hjälpen skrives i kommentarrutan. Tack på förhand.

Nu typ fem veckor kvar :S

Snart kommer min identitet förändras för all tid.
Om en kort, kort stund läggs ett ord till allt jag är.
För någon annan kommer jag att vara länken till ett förflutet.
För någon annan kommer jag vara den som är anledningen till en massa bearbetning, kanske terapi längre fram.
Förhoppningsvis inte bara dyrt och fruktlöst nötande.
Så många enkla lösningar finns inte längre.

Just nu är det vad jag vet om livet efter den där dagen.
Ingenting finns mer än i någon sorts fantasi som försöker (ofta) febrilt förstå.
Den där dagen som är närmast mytomspunnen för tillfället.
Det där alla pratar om. Jag vet att jag kommer använda samma ord efteråt.
Magisk, stark, obeskrivlig, sambos närvaro, kroppen inneboende intelligens och kraft
Samt
Jävligt ont, bedövning/inte bedövning, trötthet snarare utmattning,
Fast troligtvis inte
Bajsa på sig, kissa på sig, gråt, söndergången, underlivssmärtor, rädd, sambo askgrå i ett hörn (älskling, kommentera gärna ifall du, som jag egentligen inte tror på den bilden)

Jag känner mig inte rädd nu.
Mest förvånad.
Av någon anledning tänker jag på alla stövlar jag måste köpa framöver. Den anledningen är en av de mer komplexa frågorna i denna process.
Mest för att dess ursprung och syfte står lika otydligt som frågan är klar.
Ett par liknande exempel finns, att välja skola, bävernylonoveraller, att välja dagis, renlighet, sluta svära och äta regelbundet.
Några kapitel i min framtid som är helt dimmiga.

Snart inom ett blink i universum, är jag mamma, för evigt.

jooobbiiigt

Jag är oändligt trött på
egoistiska, manupilativa, elaka, oförstående, galna, världsfrånvända, osympatiska, själviska, klumpiga, korkade, idiotiska, kortsiktiga, våldsamma, maktutövande, vansinniga, hysteriska influenser.
Jag säger oändligt trött.
Tack världen för de influenser jag upplever som raka motsatsen, i synnerhet de som har en aktiv del i mitt liv.
Tänker inte filosofera kring motsatsernas attraktion eller nödvändighet av varandras existens nu.
Klockan är faktiskt ett på natten å den största delen av dagen har varit influerad av de förstnämnda elementen, enligt min upplevelse.
Till och med ostbågarna står orörda.
För trött och för less för att ta till den trösten.

..och så lite orolig

Skulle läsa förra inlägget på bloggen för att se hur texten förde sig där.
Jag ser den på annat vis på bloggsidan och brukar kunna slipa till den lite.
Då har jag skrivit att jag funtat på ett läskigt inlägg.
Vad som menades med det är jag själv såklart närmast att komma till insikt om.
Nu är läget så, därför orolig, att jag inte har den blekaste aning.
Minns inte ens att tanken slog mig gällande inläggets läskighet i någon bemärkelse.
Så vi lämnar det så.

(Visst det för minnen tillbaks till tiden då jag arbetade natt, tiden då jag var sjukskriven för stress/depression eller olika perioder i livet, där koncentrationen inte funkat optimalt. Jag pratar om den där känslan av att inte ha kontroll över det som sägs eller upplevs. Att inte veta vad som hänt nyss fast man borde, är verkligt obehaglig. För mig förknippad med de där jävliga perioderna i livet som man bara måste igenom på ett eller annat vis. Svarta hål. Men där jag blivit mer formad av livet och mer ödmjuk inför dess överraskningar och min egna styrka. Så känslan av att inte ha en aning om vad som just hände är obehaglig, idag känner jag mig dock gladare och mer balanserad än någonsin. För att inte nämna tryggare, så därför bara lite orolig)

Lite frustration och mycket frustration

Igår satt jag på tunnelbanan å tänkte på ett riktigt lagom läskigt inlägg. Det hade en fundering och en liten snärt på slutet för att knyta ihop påse och bli sådär bra.
Enkel poäng, men fyndig såklart.
Precis som vissa riktigt bra idéer och med drömmar, så visste jag att det här det är lätt att komma ihåg. Det är ju så enkelt å bra.
Sände i tanke lite kärlek till en blogg som visserligen är i stort sett menlös, men ändå har ett liv.
Som du säkert redan förstår är hela inlägget helt borta. Det enda futtiga som finns kvar är minnet av att det en gång funnits när jag satt på tunnelbanan med min mamma. Det är inte så mycket. Känns lite som ett värmeljus med en massa stearin där veken bara försvann, så ligger allt stearin kvar, oanvänt. Utan förmåga att bringa ljus å värme (precis som inlägget) till ett rum.
Nu blir det mest tråkigt.
Så jag tackar inlägget för att jag fick nåt att skriva om, även om det inte är i närheten av så bra som jag får det till när jag sitter långt från datorn.
Så till mycket frustration.
Intet nytt under solen där heller.
Nu vill jag ha tillbaks min gamla kropp.
Det är bara det.
Resten får ni räkna ut själva, eller läsa tidigare inlägg. Till exempel här eller här eller här

Inspiration vs upplägg

Som nu när skrivartarmen skriker efter mättnad.
Inspirationen är hög.
Tillgången på utlopp för denna saknas.
Jag har alltså ingenting att skriva om.
Det känns lite som att ha en massa god pinnbrödsdeg med lagom stora ostbitar i.
En tänd brasa, inte för mycket knott, bregott och en härlig kväll tillsammans.
Men ingen pinne.
Det finns ett forum att skriva i (det här), det finns ett ganska skönt tangentbord, bara jag för stunden, men liksom inget att skriva om.
Inget att linda min smaskiga inspiration kring.
Som tur är så beror den bristande stommen inte på någon form av blyghet, prestationsproblematik eller outtalad konflikt med eventuell/a läsare.
Det är mest så att Kerstin ser och Kerstin tänker, för tillfället sammanfaller inte dessa två och därför kan inte känslan knytas till något annat än pinnbrödet.
Kanske ligger där oxå en liten längtan efter sommar och de jag grillat pinnbröd med vet vilken typ av scen jag saknar i vinterhalkan.
Tålamodet prövas ännu en gång.

Välkomna

Har nu fattat mod till mig å bjudit in ytterligare ett par personer till denna lilla hemliga ruta på internet.
Välkomna systrar.
Ganska nervöst, eftersom de är från den närmsta familjen.
Fast de kanske inte tittar in.
Undras vilket som är läskigast, att de läser, eller inte...
Har börjat skriva riktigt bra inlägg på tidiga morgnar igen utan direkt tillgång till energi att gå upp för att printa ner dem.
Tyvärr är fragmenten så små, att återgivning eller ens ett försök till att lappa ihop någon sorts sammanhängande text därav, blir mest underhållande för egen del.
Eller kanske frustrerande, förresten det beror på.

Efter avbrott där hundens pupiller såg sfärformade ut och en kort samt livlig diskussion om den nya kamerans zoommekanismer kastar jag in handduken för ikväll.
Sandra ligger vid fötterna ögonen pekar åt varsit håll, så som de gör när hon e riktigt trött.
Inte kommer jag längre här och nu.
Eftersom vårat blivande barn dessutom börjat hoppa livligt på min kissblåsa fick jag just en ursäkt att avsluta eländet för denna gång.
Men som sagt meningen var: Välkomna!

Betalning i väntans tider

Inte visste jag att sjön var så dyr.
Att de skulle kosta ont i flera dar å ett par nätters sömn för att få se den igen.
Självklart var det värt allt!
Ingen tvekan.
Fast jag blir lite försiktigare tills det gör mindre ont, då blir det nog promenad av den längre sorten, igen en mindre utflykt.
Tills dess, onödigt mycket koll på vad som händer i världen via mail, bytessajter och facebook.
Ligger med andra ord fattigt lågt.
I mitt torra liv.
I väntan på nästa sjöpromenix, nästa nya lägenhet att ta ställning till, nästa avsnitt av nåt teveprogram jag tydligen har börjat kolla på, nästa lilla person i världen.
Den där sitstnämnda kräver förmodligen av mig att hålla kraven på de förstnämndas nivå.
Det känns så
och det känns bra.

Ibland bara härligt ont

Efter ispromenad till sjön och ut på isen lite.
Nu gör det väldans ont i bäcken och rygg.
Men det var det helt klart värt.
Så tror jag att det fixas middag (potmos å veggikorv) till mig i köket.
Det skramlas sådär mysigt därifrån.
Undras om det kan bli bättre?
Smärtan i kroppen förhöjer mest goodfeeling.
Var det inte så, smärta och njutning ligger nära?

Tråkigt 2

Fast jag kom på en sak just nu.
Att det innerst inne känns väldigt skönt att veta att imorgon och resten av veckan kan jag ha precis lika tråkigt som idag.
Nästa vecka och nästa månad likaså.
Lite dubbelt men helt solklart ändå.
Och oändligt skönt.
Det var kanske perspektiv som behövdes.

Trååååkit

Länge har jag sagt att somrarna i obygden i Härjedalen lärde mig att ha tråkigt.
Inte utan viss stolthet.
Med övertygelsen av tråkighetens vikt för skapandet av andra utrymmen i en själv och relationen till ens värld.
Jag har tänkt att dessa timmar i ingenting har givit mig någon form av styrka.
Som blivande förälder självklart bestämt vikten av att skapa dessa hålrum för min avkomma.
Så den blir lika tålmodig som jag.
Ha
Tråkigt e det värsta som finns.
Kanske lite överdrivet, bara lite.
Men tråkigt e tråkigt å gropen förföriskt lätt att falla ner i.
Har inget fyndigt slut på detta inlägg mer än glädjen över att ha haft ihjäl lite tid, samt att sambo kom hem under tiden.

Skor...

...så har sambo köpt dubbar.
De liknar mer min mormors gamla, låter lika mycket.
Inte utan ett sting av nostalgi som jag går bredvid honom på hundpromenad.
Fast mormor hade jag hållit under armen för att ge stöd, inte få.
Nu går vi ut tillsammans och letar vårtecken.

Frustration, väntan

Varför vägrar en del personer svara på en enkel fråga på email?
Eller bara uppdatera med en knapptryckning på en viss bytessajt?
Varför måste jag vänta på svar och ställa in mig på olika utgång på förfrågan flera gånger om dan?
Är less på stockholmare, jävla snålisar.
Lite mindre is eller mer sand hade också gjort min allmänna upplevelse av frustration mildare, mjukare. Kanske rentav smält bort en stor del av den, eller kylt av, välj själv.
Det som hjälper i de flesta lägen, dock är ju sömn förstås.

Intelligens vs begåvning

Har haft lite funderingar på det här ett tag nu.
Olika funderingar som har grundat sig på olika upplevelser av hur solen skiner, om glaset är full eller tomt å allt det där med inställning och självförtroende.
Gör inga anspråk på något här.
Men så imorse kom en sån där insikt som gör att jag ställer mig oskyld framför ett likaledes oskylt fönster å skriver på första bästa papper. (Skulle här kunna spinna iväg i hur oblyg jag känner mig som gravid med mest en stor mage att visa upp men fåfängan lockar mig till att tro att mina trogna läsare vill se denna insikt).
Ok
Inte utan att vara lite blyg nu, here goes.

Intelligensen som mätbar idé.
Är begränsande.
Full av gränser.
Begåvning är gränslöshet och med så mycket färre beröringspunkter.
Alltså blir den i ytterligheterna för lätt eller för svår att förstå.

Kanske en självklarhet för de redan invigda.
Jag kommer nog att ta hjälp av den bilden ett tag i alla fall för att inte värdera någotdera av dem för ett tag.
Allt för att sluta lite mer fred med mig själv.

Mat

okej okej okej okej
det enda sättet att få tyst på den där rösten är väl att dra ur tummen å ställa sig vid spisen...
Sluta nojssurfa å börja laga mat.
okej okej
Medan maten kokar till (det blir pasta å quornfärssås), gosa i soffan med underbara lilla pälsmonstret som längtar efter närhet.

Fortsättnig på sko- och promenadfunderingar

Kan tycka idag att entusiasmen över mina skor var lite överdriven igår.
Har just storhandlat hem tillräckligt med mat för att fylla halva hissen samt ätit en stor lunch efter. Alltså lite seg. I synnerhet eftersom natten spenderades på soffan, bästa medicinen mot min halsbränna och för bekväm sovaställning just nu.
Nu har jag på något lyckat vis få sambo att gå med på hundpromenad. Alltså att han ska gå.
Just jävlar, jag sa ju att jag skulle packa upp all maten ifall han gick ut.
Det innebär ju också att typ planera om hela kyl och frys.
Ska i vilket fall som helst inte låta honom läsa förra inlägget innan han beger sig.

Skorna hjälpte

Jippi
Trodde aldrig att jag skulle va så förtjust i ett par dubbar. Så blev det i alla fall.
Nu finns ingen tröskel längre. Jag vill bara ut och gå upp för hala backar med is på. Dessutom är mina nya skor bekväma och lätta, så vår kära Sandra får inte bara promenader i förhållandevis normal takt, med en matte som går mer normalt, promenaderna blir längre.
Idag var vi i skogen. Hela lilla familjen i lyckorus.
Dessutom höll fogarna!
En dunjacka av lite längre modell håller magen varm, dessutom.
Vaknade med underbar lördagsförmiddagskänsla, en gammal rest från barndomen.
Den härliga känslan har lyckats hålla i sig, så nu blir det säng med ett leende på läpparna.
Ska inte säga allt för ett par skor, men det är svårt att låta bli.

Feeling

För en stund sen va jag på väg hem efter (vad vi här hemma skulle kalla) en väldigt lyckad hundpromenad.

Då fick jag plötsligt känslan av att vara en mindre del av något större.
Sammanhang alltså.
På ett biologiskt plan.
En för mig helt ny känsla.
...och rätt oväntad...

Överens

Av exmaken lärde jag mig en viktig läxa.
Att bara lägga ner. Så envist som han kunde motstå mina olika övertalningar till ältande, det kan fortfarande imponera på mig när jag minns.
Då, frustration.
Idag, tacksamhet.
Som inatt när stackars sambo ville sova.
Då blev mina runt runt funderingar inte lika viktiga.
Efter en stunds soffatid för sambo framför teven och lite läsning i senaste boken för min del blev allt löst.
Bara så oerhört enkelt som genom att sträcka ut en hand och släppa gamla föreställningar om vad det innebär att bi sårad.
Egentligen är det så mycket som kärlek inte är.
Ibland tar det bara en stund innan jag kommer ihåg det.

Bostadsprojekt

Jag ber mina kära vänner.
Hjälp mig att be till bostadsgudarna.
Jag tror de lyssnar om man sänder en stilla bön åt en vän.
Allt som behövs är det.
Bostadsgudarna vet vad det gäller.
Annars: nyss köpta najsa antihalkskor med dragkedja på sidan gör att tröskeln är liiite lägre till att gå ut.
Ska undersöka om en värmande magsjal och större jacka hjälper också.
Sandra ska ju inte behöva lida för att vi ska bli fler.

tresiffrigt

För övrigt, med tanke på växande, noterar jag stolt att jag nu blivit tresiffrig.
101 besök, jag tror att jag blev den hundrade själv så då får jag själv ta emot checken på 50 000 kr av blogginnehavaren.
Jippi, Vem sa att det var en grå dag idag?
Nu är det bara för världen att förbereda sig, här kommer jag.
Ingen pardon, Kerstin har kommit för att stanna!!

Så otroligt stor kan väl inte en mage bli ändå?

Jag menar när kroppen är i stående, inga problem. Storleksmässigt känns inga stora skillnader.
Men
Varför är det nuförtiden helt omöjligt att knyta mina favvoskor?
Problemet blir dubbelt upplevt, eftersom rosettfärdigheterna blir påverkade även de, detta utan att jag visste eller var beredd ska jag säga. När det uppdagades för mig den fjärde gången jag satte ändan i vädret för att knyta om, insåg jag varför snörhelvetena hela tiden går upp!
Så står jag där igen med snören överallt å undrar varför i hela friden det är så svårt att nå ner till mina egna fötter.
Inser självklart, utan att någon vänlig själv behöver påpeka, att det blir liksom bara värre från och med nu med dylika småproblem.
Mitt i allt får jag öva mig i det här med att få skorna knutna av vänliga själar. Känslan av hjälplöshet (kanske). De fina nära lyckas förvånansvärt bra med att få till rätt tajthet i snörningen. Det är begåvat.
Oss emellan befarar jag för fortsättningen. Jag är inte förlossningsrädd....jag är rädd för min stora mage.
Eller kanske begränsning och hjälplöshet.
Undras om mitt växande gör att dessa upplevelser hänger med i kölvattnet och krälar omkring i mig lika oåterkalleligt?
Dagens undran kan man säga...
Då ska vi inte prata om fogar i bäcken, halsbränna, bihåleont som är den senaste veckans lista på graviditetskrämpor.
Det tar vi annan gång, om behov väckts.
Tills vidare kvarstår frågan, den om växandet och storleken.

hem å hus 2

....projektet hemligt än så länge...
Är lite skrockfull när det kommer till vissa önskningar.
Så småningom kommer mer hem å hus prat. Då blir det uppenbart.
Under tiden växer livet vidare.
Jag saknar, för övrigt, inte alkohol, som för tillfället mest verkar fördummande.

Hem å hus

Det finns en viss person som inte borde se mig just nu; sambo.
För jag ska städa städa städa.
Vi har, bara för att jag inte jobbar längre pga bäckenont, självklart hoppat med hjärtat före in i ett ganska vansinnigt projekt, förhoppningsvis.
Detta börjar med att jag MÅSTE städa nu.
Så jag återgår, kan inte skylla på ont längre, attans....

Hej världen

Efter en dryg månad på flera vis har livet plötsligt blivit lättare.
Tänk, med det så kom sömnen, för en natt i alla fall.
Har filat på inlägg om mitt glödande och nyfunna hat mot smällare och raketer efter att ha bott med Sandra asplöv i en månad. Tror att det inlägget får vänta.
Säger bara: tre individer som sitter i badrummet vid tolvslaget, där två försöker spela helt oberörda av att den tredje är utom sig av skräck och inte tröstar för mycket.
Försöker ge trygghet på hundars vis.
Skålade för övrigt i riktigt fulländad äppelcider från Herrljunga, väl tempererad.
Ack den ljuva smaken från så många nyår före femton, sextonårsåldern.
Herrljunga höll måttet.
Hälsar mig själv välkommen med ett leende idag, när det känns som att all tid finns.