Nu typ fem veckor kvar :S

Snart kommer min identitet förändras för all tid.
Om en kort, kort stund läggs ett ord till allt jag är.
För någon annan kommer jag att vara länken till ett förflutet.
För någon annan kommer jag vara den som är anledningen till en massa bearbetning, kanske terapi längre fram.
Förhoppningsvis inte bara dyrt och fruktlöst nötande.
Så många enkla lösningar finns inte längre.

Just nu är det vad jag vet om livet efter den där dagen.
Ingenting finns mer än i någon sorts fantasi som försöker (ofta) febrilt förstå.
Den där dagen som är närmast mytomspunnen för tillfället.
Det där alla pratar om. Jag vet att jag kommer använda samma ord efteråt.
Magisk, stark, obeskrivlig, sambos närvaro, kroppen inneboende intelligens och kraft
Samt
Jävligt ont, bedövning/inte bedövning, trötthet snarare utmattning,
Fast troligtvis inte
Bajsa på sig, kissa på sig, gråt, söndergången, underlivssmärtor, rädd, sambo askgrå i ett hörn (älskling, kommentera gärna ifall du, som jag egentligen inte tror på den bilden)

Jag känner mig inte rädd nu.
Mest förvånad.
Av någon anledning tänker jag på alla stövlar jag måste köpa framöver. Den anledningen är en av de mer komplexa frågorna i denna process.
Mest för att dess ursprung och syfte står lika otydligt som frågan är klar.
Ett par liknande exempel finns, att välja skola, bävernylonoveraller, att välja dagis, renlighet, sluta svära och äta regelbundet.
Några kapitel i min framtid som är helt dimmiga.

Snart inom ett blink i universum, är jag mamma, för evigt.