söndag och resa till tonåren

Utanför klassrummet hör jag hur de pratar på.
Helt förbi mig själv hade jag promenerat och fann inget uns av kraft.
Bara litenhet.
Bara tonår.
Att gå in var helt otänkbart.

Jag använde allas blickar i min fantasi till att stirra ner mig själv i stövelskaften och skammen blev så stor att jag började vandra (i regnet såklart). En ständig rörelse runt runt själva skolsalen och ett självförakt som till slut färgade solen och allt jag kunde se. Eller trodde mig se.

Krafterna var så starka att de har min respekt. Utan tvekan.

Krafterna att inte stå still är lika starka om inte starkare i längden. Krafterna att växa ur ens gamla sätt att hålla sig tillbaka. Idag fanns inte orken i ögonblicket att lösa min knut i bröstet offensivt. Men en plan jag hade gick hem och situationen löste sig till det bästa.

Jag bjuder på att mina bekanta på kursen kan tycka att jag är lite kufig, eftersom det var svårt att hämta sig efter den ångesten.

Så vill jag också rikta ett tack till trogen i tjänst som vän (och trogen läsare här) u know who u are:) som alltid en trygghet och ett ljus i mig. Självklart blev resan till den fördjävliga tonåren hundra gånger mer uthärdlig med dig som sällskap!

Den där arbetsveckan fyrtionåt har liksom hållit i sig. Det är som bara att trampa på.