Tack vännerna

Mina vänner är min medicin.
Nästan alla relationer är det.
Jo förresten alla relationer är det. För den saken att även då det inte känns som roligast har jag vuxit och lärt mig något.
Det här skulle dock handla om vännerna.
De som ger mig utrymme.
De som inte säger till mig hur jag ska vara i någon given situation.
De som lyssnar och tänker hur de kan ta sitt ansvar som vuxna människor.
De som är ärliga.
De som tillåter sig att ha relationer där man inte är beroende av varandra.
De som väljer tillit före rädsla.
De som vågar älska.

Deras påverkan på mitt liv är mycket stor och ibland får deras poäng överrösta min. I synnerhet de gånger vi båda vet hur rädd jag är.
De har blivit hårt prövade och lyckats ha rätt så många gånger att jag kan lägga mitt hjärta i deras händer. Det är därför de är min medicin.

Återigen har jag er att tacka för en så enkel sak som förståelse.
Den tar jag inte för givet, fast det är något så naturligt i era liv.

Jag vet i mitt hjärta hur nära vi finns nu. Jag vet att ni vill att jag lyssnar till min röst. Det är faktiskt samma röst som ber mig beskriva er otroliga skönhet här.

Jag tar er inte för givet och kommer för all tid vi har känna tacksamhet över att ni väljer mig.

Till alla som vill ta åt sig av detta inlägg, jag älskar er oerhört!!

Tack

Lugn å fin

Det rör på sig i magen.
Min trygghet.
Efter nästan en vecka med skitjobbig huvudvärk, flera veckors förhöjt blodtryck, övergången tid, försök till att känna hur ofta det rör på sig i magen (objektivt), spontana spyattacker ibland, andfåddhet av att bara sitta på en stol, svullenhet samt trött på att höra att det hör graviditet till så känner jag mig orolig nu.
Det hör väl också till, I guess.
Nu vill jag ha förståelse!
Nu vill jag inte bara höra att det hör till för jag börjar bli orolig. Det rör på sig i magen, ibland, och det är min livlina.
Jo jag sk säga som det är, känner en rädsla pyra i någon gömd lite vrå.
En rädsla som jag lite lyckas tuffa till vid direkt kontakt med andra, men som nu när jag e själv, så viskar den dumheter i mitt öra.
Den senaste idé jag fick var att barnet var för svagt för att orka med förlossning och därför inte gör det som krävs för att den ska starta.
Helst av allt vill jag nu bara ligga i en säng på sjukhuset å, om inte bli startad, så ompysslad. Känner mig så utsatt hemma. Det hör säkert till det med, men nu har jag den upplevelsen och den är alltför verklig. Därför är det just nu ingen tröst att det hör till.
Jag vill ha ut det här barnet så att vi kan titta på varandra och så att jag kan se i ögonen om det mår bra.
Trots att hela livet bäres inuti mig nu känner jag mig oändligt maktlös.
Liten och rädd.

Ingenmansland

På söndan kom jag på att jag fått min brev från vårdguiden. Det är ett mail de skickar ut varje vecka när man är gravid i vilket de berättar om graviditeten.
En rubrik mamman, en rubrik barnet och så pappa/partner.
Det har blivit som en del i processen att bli mamma att läsa. En del av processen att förstå att jag faktiskt är gravid.
I lördags kom det sista brevet från vårdguiden och jag insåg vilken krycka det varit.
Inte bara för att det mest står att jag ska vila hela tiden och att sambo ska vara en förstående partner.
Nu kommer inga fler mail och barnet gör ingen ansats till att födas.
Vad blir det av mig då? När ingen berättar om vad som händer i vecka 41 å framåt. Betyder det jag jag också egentligen bara är klar?
Vad innebär det?
Känner mig väldigt mittemellan och lite vilsen.
Lite som när sambo frågade innan vi somnade igår hur ofta vi ska bada barnet och mitt svar var helt draget ur rumpan, en regelrätt gissning. Men ALLT måste vi ju inte veta om ALLT.
Var finns vårdguiden nu?

Vänta, väääntaaaa, väääääääntaaaaa

Närsomhellst
När jag var liten brukade jag sitt å titta ut genom ett fönster och tänka att NU hoppar den läskiga häxan fram...nej nu, osv.
Så en dag fick jag höra att jorden kunde förintas på en sekund.
Då började jag tänka samma sak. Nu, nej nu, nej nu.
Inget av dessa två har hänt trots min förberedelse.

Inte för att jag tror att jag har en häxa med grön hud och svart hatt i magen, eller att världen kommer förintas så fort mitt barn föds men samma mekanismer far runt i huvudet.

Det beräknade datumet har just passerat, det magiska datumet som blev fyllt av frågetecken rörande andra saker än barnets ankomst. Känns lite som julaftonskväll. Det blir inte mer än såhär idag.
(Sambo har varit en klippa på hemmafronten å samlat mängder av poäng i samboboken, inte minst för lyhördhet och verkställande så han har haft det busy)

Men jag har länge tänkt mycket på det här datumet och nu har det tagit slut. Så här sitter jag kvar med bloggen å tänker nu, nej nu kanske. Som när jag var liten. På ett sätt känns det som att den där dagen inte kommer. JAG VET den gör det. Ingen behöver informera mig om det, men det är lite som stiltje. Som lugnet före stormen, på ett overkligt sätt.

Häxan och världens undergång var väldigt overkliga. Att det snart finns en tredje person i vår familj är faktiskt också overkligt, på ett sätt mer så än fantasierna. För det jag står inför är omöjligt att föreställa sig. Allt är klart. Förlossningsplanen, väskan, blöjor, bilstol, kläder, liten säng, barnvagn, massa mat i frysen, tvättlappar, allt, allt, allt som behövs. Jag vet hur jag vill ha det när jag ska föda. Sambo vet hur han ska förhålla sig och vad han kan vara beredd på. Vi vet båda att det kan bli på ett helt annat vis och är okej med det. I nio månader har vi förberett oss på alla de vis. Magen och jag känner varandra väl och dess rörelser är som mina egna. Jag vet att någon finns där. Jag vet också inte att någon är där, för vi har liksom inte setts än. Jag vet att denna person lätt får hicka och känner när fostervattnet druckits lite för fort, men har så svårt att föreställa mig att inne i mig finns en liten liten magmun som jobbar, eller att sparkarna känns för faktiskt det ligger ett helt litet skelett i magen.

Varje sekund kan det starta. Det är sanningen.
Efter det då?
Efter att det startat, en explosion av upplevelser och stormar när min lilla häxa kommer.
En förintelse av världen som jag känt.

Del ett: möte med "välmenande" tant. Del två: Möte med GI Joe. Eller life is like a box of chocolate- Crunchy frog!

Del ett:
Idag gick vi å handlade ekologiska grönsaker i ett näraliggande bostadsområde.
Då hände detta.
När jag väntade med Sandra utanför affären så lekte vi på en vanlig gräsplätt. Båda var glada och rätt så oskyldiga. Så hör jag bakom ryggen:
-Oj då, en ny hund?!
Jag misstänkte med mina supersinnen att den "vänliga" tanten talade till mig men ignorerade, upplevde att jag hade mina skäl.
Så igen:
-Oj då, en ny hund?!

Vid det här laget hade hon stannat å hoppat av sin cykel.
Jag vände mig mot henne och berättade att hunden är nog inte ny utan vi står och väntar på husse som är i affären.
Då fick jag veta hur det ligger till, sörru.

Jag och Sandra var faktiskt på ett privat område. Det var helt okej, intygade den "snälla" damen mig om, flera gånger faktiskt. Bara så att jag visste att området var helt privat och faktiskt lika privat som en villatomt. Bara så att jag visste det fast det ju var helt okej.
Sandras kommentar till denna vänligt upplysande själ var att kissa på det heliga gräset, såklart.
Alltså min poäng är inte att alla privata sfärer ska öppnas bara för att jag kommer gående med min bedårande hund. Jag ställer mig dock frågande till poängen att informera på ett så luddigt vis. Efter att hon hoppat upp på jonnen å cyklat vidare till sin bostadsrätt i huset stod jag kvar rätt förvirrad.
Vad menade denna "välmenande och informativa" kvinna?
Att vi skulle dra från gräset? Att vi fick vara kvar, fast då på hennes nåder? Att OM vi valde att stanna kvar hade hon rätt att gå in i sin prydliga lilla lägenhet å hämta geväret?
Jag vet inte. För att bespara mig och ta det säkra före det osäkra så satte jag mig på en sten, liksom på gränsen till gräset. Fötterna nuddade det fortfarande. Jag har lite svårt för den där typen av rigiditet och kunde liksom inte ge henne att bara avlägsna mig. Ett mycket barnsligt drag, jag vet.
Så kom sambo och vi hade överlevt den första prövningen innan hemmet skulle nås.

Del två.
Nästan hemma kom ett gäng på typ fem killar RUSANDE, de var väl i typ 14 års åldern. De kom ut från ett gammalt kolonistugeområde precis där jag bor. Jaha är var det bus tänkte jag och fortsatte promenaden. Buset hade uppenbarligen redan skett för några tiotal meter bort, så jag såg ingen poäng i att försöka stoppa framfarten, lite fegare som gravid oxå.
Just som de hann ifatt oss träffade Sandra en av grannhundarna ute med husse. En gammal, gammal golden retriever, blind å flåsig å mycket snäll. Han har ett totalt överseende med den lilla tikens mer peppriga humör, viftar mest på svansen å ger Sandras matte dåligt samvete över att hon inte kan lugna ner sig med en så gammal gentleman. Hans husse e lika skruttig han. Ett öga å lika gammal och trevlig som hunden. Eftersom killarna kom rusande emot oss skällde hundarna till och nån av dem stannade till å skrek på hundarna, troligtvis pumpandes adrenalin och hormoner. Men de va absolut inte intresserade av vilka vi var, de var mest rädda för hundarna.

Så från ingenstans hör vi en mansröst ryta till några meter bort från en kulle som ett par av killarna stannat vid.
Där står värsta snubben med en schäfer. Han har helikopterplatta, militägrön t-tröja, militärbyxor, säkert ett par kängor (såg inte).
Så stannar en av killarna och de pratar lite. Killarna drar iväg och vi står kvar å tittar en brokig liten vittnesskara.
Så vänder han till oss, gruppen är älltså:
En höggravid kvinna
En man med ryggsäck och full kasse med mat som det står eko...nånting på.
En gammal halvblind gubbe
En liten störig tik, samt
En gammal å skruttig golden.
och frågar:
-Jagade de er?
Han informerade om att killarna busat på koloniområdet, det va därför han jagade dom.

Han gjorde ett litet intryck på oss den där killen som dök upp från ingenstans, jag undrar lite vad han egentligen menade med att fråga om vi var jagade.
Jag undrar lite var han kom ifrån och om det han gjorde hade med hans proffession att göra eller om det är sådär han går omkring. Jag undrar om jag fick se en livs levande hundförare mitt under ett uppdrag, eller vad det där egentligen handlade om.

Så när man går ut genom dörren, vet man aldrig vad som väntar. Ibland blir världen större, ibland blir den mindre.
Ibland får man svar på frågor, ibland dyker frågor upp som jag inte visste att man hade. Så e de, life is like a box of chocolate- CRUNCHY FROG!

Nu hade ni tur!

Jag satt just å förhandsgranskade ett inlägg om att plocka kråkor i näsan. Ett riktigt inlägg som redan var skrivet å klart, skulle bara ändra på ett ord.

Det fanns jämförande med fiskande och poesi i detta inlägg.
Men eftersom jag nu börjar bli till åren och med det kommer teknisk inkompetens som ett brev med posten eller email som aldrig kommer läsas för min inkompetens, så lyckades jag radera det inlägget.

Som sagt tur för er!

Det va bara det jag ville säga.

(Fast de e ju klart att för den nyfikne finns det kvar i huvet ett tag till, ni vet vart ni ska vända er isf)

del tre (eller finfördelning av listans innehåll- stödstrumpor)

har någon levande själ före mig försökt sätta på sig ett par stödstrumpor (när ni befunnit er i det välsignade tillståndet)?
Jag kan ge Mycket för att slippa dessa samt den oändliga ordeal det är att ta på sig dem.
Jag menar med anledning av tidigare inlägg, så förbannat gammal trodde jag aldrig i hela livet att jag skulle bli.

Alla ni som har er egna (unga) kropp kvar, njut av den helga den och ta den inte för givet. I synnerhet inte kvinnor i fertil ålder. Sänd mig en tanke när ni utan att reflektera över det hoppar i era byxor och strumpor på morgonen. Tänk på stackars Kerstin som inte kan ta på sig ett par ynka strumpor utan att låta mmmfff mmmmffff hhhmmm ååååheeeej under hela de fem minuter det tar innan de är på plats. Då talar jag om effektiv arbetstid, inte inräknat andningspauser. För att efteråt bli sittande med tom blick och tycka att "det där va ju en bedrift- nu va jag duktig!"

Under tiden hinner man faktiskt bygga upp en stark avoghet mot stödstrumpor som för övrigt är det mest osexiga som finns.

Ålder långt utöver ens siffra är jävligt ohett.

Men å andra sidan ska jag inte göra fler barn just nu, så......

del 2

glömde:
åderbråck
celluliter
dålig kondis
...
kanske ska skita i att fullfölja listan för min egna, samt husefridens skull.

Ålder är bara en siffra

Ytterligare faktorer som höjer den upplevda åldern.
Stödstrumpor
Blodtrycksoro
Höftont
Halt
Känslan av att ha all tid i världen
Orolig av att åka tunnelbana
men med helt rak rygg och stadigt möta blicken på de runtom sätta sig på handikapplatser,
samt lite småsur redan innan jag går på tunnelbanan eller buss ifall resenärerna inte låter mig sitta.
Tidigare handlade det mest om broddar på skorna
Nu har det tagit en helt ny nivå.

Dagens medicin

Efter samtal bl.a. rörande lite mer delikata problem mår Kerstin mycket bättre!
Så gott som bra, vågar vi säga glad?
Trots PFS (PreFörlossnings Syndrom).
Alltså inte olik Vesuvio i mina upplevelser av världen och alla dessa känslor som dessa väcker.
Då menas självklart inte pizzan.
(Stackars sambo måste tilläggas. Ja jag ser dig älskling!)

I alla fall, åter till samtalet som blev min medicin.
En mycket klok, erfaren, ärlig och rolig vän lyckas så med dagens oväntade.
Att sätta orden babianrumpa och normalt i samma mening.
Inte bara det.
Hon lyckades härmed stilla min oro.

Väldigt intim information, det kan jag tillstå.
Men, jag måste nästan tvångsmässigt skriva av två anledningar.
Dels tacka yster vädursflicka!
Dels för att det skrivs inte någonstans om detta som jag kan hitta.
Trots allt är böckerna och artiklarna rätt slätstrukna i ämnet graviditet i vissa avseenden.
Även om det så skulle skrivits, hade det väl inte beskrivits så fantastiskt att min oro bara skulle sippra bort.

Alltså dagens medicin, helt klart en alternativ sådan utan mer biverkningar än ett leende!

Tunga grejjer

Nu NU är det tungt.
Sista tiden känns lika lång som all tid vilken ledde hit.
Kroppen är tung.
Sinnet är tungt.
Kerstin är trött.
Fången av all vikt.
Orkar inte ens låtsas vara lite käck med snack om hur livet vänder.
Eller hur stark denna period är på så många vis.
Nu är det bara tungt och tråkigt och allt tar för lång tid.
Det värsta är att jag vet att detta kan vara i några veckor till.
Så jag sitter kvar här å längtar efter små snälla ord.
Klart att mest längtar jag efter allt nytt.
och lite lätthet.

näääära, nääärå

En helt ny känsla i kroppen.
När jag skulle lägga mig för att sova för nån timme se´n, efter att ha avslutat ett segt kapitel i min bok, gick det bara inte att komma till ro.
Benen kröp.
Kände mig som en hund som ligger och drömmer å viftar med benen.
Det är inget nytt iofs.
Men så tänkte jag på att tid är det som finns och att jag kan lika gärna gå upp.
För ingen vila fanns att förnimma bakom någon endaste liten tanke,
eller i en enda led.
Så efter en kyss på pannan till den vackre mannen bredvid, hamnade jag här.
Konstaterar att en helt ny känsla en helt ny kropp är vad jag har nu i denna stund.
Ett lugn.
Ett focus.
Smärtan är borta.
Som att kroppen sjunker.

När sommaren varit varm och vattnet i den lilla sjön värmer oavsett väder eller tid på dygnet och man doppar huvudet för första gången det badet.
Igen, helt utan rädsla för det mörka vattnet.
Känner vattnet runt hela kroppen nästan sippra in i sinnet.
Efter badet, hungrig, törstig.
Sitta på veranda och känna doften av smörstekt fisk och dricka Trocadero från en liten jordhåla.
Aldrig kunde jag ta bara en klunk, inte nu heller.
En läsk.
Håll i den.
Men läsken är lika lockande som vattnet och jag dyker igen.
Blundar och sveps iväg i bubblor.
Skiter i att farfar säger att jag kommer bli mätt före maten.
Det är att dyka för mig och jag känner att det sker nu.
Helt av sig själv.
Inte vill kroppen vila när den kan dyka, kanske behöver det.
Eller vill ha min uppmärksamhet när den gör det.
Det är så lätt att tro att mitt barn vill följa med i rörelsen.
Eller att barnet har påbörjat den.
Att det genom små signaler, förnimmelser säger att mamma ska hålla sig alert.
Det är lätt att tolka det så.
Därför gör jag det.
Ställer mig vid bryggkanten och känner efter om det är läskigt.
Avgör att stegen kan vara en alternativ väg till första doppet som tilltalar mest.
Bryggkanten och luftfärd kan komma sen, efter att jag kollat att det inte finns några pålar under ytan.

Så är det nu.
En natt själv och en trygg känsla i kroppen.
Visst det kan dröja några veckor än.
Men tidigare har jag varit rädd, eller orolig, för att det har känts så definitivt och det har känts som bortom min kontroll.
Den oron är helt borta nu och den tydligaste bilden jag har för att förmedla känslan som infunnit sig är just känslan av att svepa i sig en Trocadero, kanske lämna typ tre klunkar till.
Eller känslan av att dyka i en varm sjö.

Ytterligare en tanke slår mig angående hur gärna jag låter kroppen sova när den vill och att detta kan vara en förberedelse inför ett mer oregelbundet liv.
Ett liv där mina behov kommer omformuleras.
Alltså ett liv utan klocka.
Då sovtid, vakentid, ätatid och all tid kretsar kring den nyaste tiden.
För någon annan.

Bara att resignera inför tingens ordning.
Är man, eller kvinna, inte trött, finns alltid bloggen.