När vi var små tog vi ibland av oss vantarna på vintern när vi satt på skolans isplan.
Vi kunde sitta en hel rast och försöka smälta hål till grusplan med en fingertopp.
Det tar förvånansvärt lång tid.
Slutet på min vecka och något måste göras, så vanten tas av och tummen fram.
Försiktigt, frysa gör ont.
Även om det går långsamt så märks resultat fort. Jag måste hålla kvar tummen fast det blir himla kallt, för trots allt smälter isen lite. Det är allt som räknas.
I mötet tittar jag bort, in i väggen för att klara av att betrakta. Isen har övertaget i mängd och tyngd, men kommer inte vinna över min ihärdighet.
Jag kommer att göra ett hål till sanden och lägga min hand över det tills våren kommer och hela jag kan hålla om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar