vecka fyrtionåt

Har haft en kamp som helt gått överstyr.

Slutat med att jag sitter och slickar mina sår i soffhörnet i sällskap av hund teve och internet.
Hämtar mig efter kampen på mina känslomässiga barrikader, kampen för lugn i min inre sfär.
Förlorade slaget redan vid mitt: "Ja".
Redan försent och min motståndare tog sina värsta rädslokängor på och stampade runt i mitt bröst.
Jag i hans.
Magen gör ont och det är svårt att få översikt över det jag skriver egentligen.
Vecka fyrtionånting går inte att beskriva mer än så.
Den vill ändå komma ut ur mitt system ut ur min själ.
Jag vill gömma mig och inte bli hård i min dom när jag ser på den på lite avstånd.
Jag vill bli av med den från mig och inte gömma den någonstans mitt i leran vi trampat upp.

Målet nu, efter vila, blir inte att försonas, det blir att hälla klarhet i detta gryniga kärl. Jag kommer vara is. Utan att skrämmas.
Det är ett mål.

Helst av allt vill jag inte.

Fast rädslan är borta, helt och hållet. Från mitt kravlande reste jag mig och struntade i rädslan.

Nu är det bara dags att visa det. Hjälpa oss att snöra upp kängorna, eller dubbskorna och vandra varligt i varandra igen.

Kärlek, dansa, tillit slut på ensamheten