Lite frustration och mycket frustration

Igår satt jag på tunnelbanan å tänkte på ett riktigt lagom läskigt inlägg. Det hade en fundering och en liten snärt på slutet för att knyta ihop påse och bli sådär bra.
Enkel poäng, men fyndig såklart.
Precis som vissa riktigt bra idéer och med drömmar, så visste jag att det här det är lätt att komma ihåg. Det är ju så enkelt å bra.
Sände i tanke lite kärlek till en blogg som visserligen är i stort sett menlös, men ändå har ett liv.
Som du säkert redan förstår är hela inlägget helt borta. Det enda futtiga som finns kvar är minnet av att det en gång funnits när jag satt på tunnelbanan med min mamma. Det är inte så mycket. Känns lite som ett värmeljus med en massa stearin där veken bara försvann, så ligger allt stearin kvar, oanvänt. Utan förmåga att bringa ljus å värme (precis som inlägget) till ett rum.
Nu blir det mest tråkigt.
Så jag tackar inlägget för att jag fick nåt att skriva om, även om det inte är i närheten av så bra som jag får det till när jag sitter långt från datorn.
Så till mycket frustration.
Intet nytt under solen där heller.
Nu vill jag ha tillbaks min gamla kropp.
Det är bara det.
Resten får ni räkna ut själva, eller läsa tidigare inlägg. Till exempel här eller här eller här