Just det toarullen :)

Vaknade härom dagen och grät floder.
Då trodde jag helt säkert att allt var kört och att barnet var en liten suck.
Så efter att tårarna fått balsamera kinder och oro kom sambo på nästa dunderkur.
Att han skulle lyssna efter hjärtat.
Där var det, helt säkert.
Han hämtade toarulle och hittade direkt. Dubbelkollade sin puls och min puls och lyssnade igen. Lite svårare att hitta den andra gången. Säkert var det våran nya lilla väns puls han hört första gången och hörde igen en andra.
Ett säkert litet hjärta som slog med sådan övertygelse att som vårsnön smälte oron och gav liv till en liten tussilago av hopp, ja rentav glädje.
Ett löfte om att livet är på väg (igen).
Vi diskuterade hur gärna vi skulle haft stetoskop så jag också kunna höra och avfärdade idén att pröva med dammsugarrör. Fast jag var lite allvarlig ändå.

Den dagen kände jag och min lilla tussilago sådan harmoni med varandra och en sådan förståelse, att det snurrades, sparkades, vinkades, trycktes och tänjdes på min maghud en hel del.

Denna magiska morgon var för ett par dagar sen och alla dagar har varit fyllda av fantastiskt starka hälsningar sedan dess. Till och med så att förvärkarna har satt igång igen, rejält. Så nu känns saker och ting bättre i livet.

Allt tack vare en toarulle.