Trååååkit

Länge har jag sagt att somrarna i obygden i Härjedalen lärde mig att ha tråkigt.
Inte utan viss stolthet.
Med övertygelsen av tråkighetens vikt för skapandet av andra utrymmen i en själv och relationen till ens värld.
Jag har tänkt att dessa timmar i ingenting har givit mig någon form av styrka.
Som blivande förälder självklart bestämt vikten av att skapa dessa hålrum för min avkomma.
Så den blir lika tålmodig som jag.
Ha
Tråkigt e det värsta som finns.
Kanske lite överdrivet, bara lite.
Men tråkigt e tråkigt å gropen förföriskt lätt att falla ner i.
Har inget fyndigt slut på detta inlägg mer än glädjen över att ha haft ihjäl lite tid, samt att sambo kom hem under tiden.