Del ett: möte med "välmenande" tant. Del två: Möte med GI Joe. Eller life is like a box of chocolate- Crunchy frog!

Del ett:
Idag gick vi å handlade ekologiska grönsaker i ett näraliggande bostadsområde.
Då hände detta.
När jag väntade med Sandra utanför affären så lekte vi på en vanlig gräsplätt. Båda var glada och rätt så oskyldiga. Så hör jag bakom ryggen:
-Oj då, en ny hund?!
Jag misstänkte med mina supersinnen att den "vänliga" tanten talade till mig men ignorerade, upplevde att jag hade mina skäl.
Så igen:
-Oj då, en ny hund?!

Vid det här laget hade hon stannat å hoppat av sin cykel.
Jag vände mig mot henne och berättade att hunden är nog inte ny utan vi står och väntar på husse som är i affären.
Då fick jag veta hur det ligger till, sörru.

Jag och Sandra var faktiskt på ett privat område. Det var helt okej, intygade den "snälla" damen mig om, flera gånger faktiskt. Bara så att jag visste att området var helt privat och faktiskt lika privat som en villatomt. Bara så att jag visste det fast det ju var helt okej.
Sandras kommentar till denna vänligt upplysande själ var att kissa på det heliga gräset, såklart.
Alltså min poäng är inte att alla privata sfärer ska öppnas bara för att jag kommer gående med min bedårande hund. Jag ställer mig dock frågande till poängen att informera på ett så luddigt vis. Efter att hon hoppat upp på jonnen å cyklat vidare till sin bostadsrätt i huset stod jag kvar rätt förvirrad.
Vad menade denna "välmenande och informativa" kvinna?
Att vi skulle dra från gräset? Att vi fick vara kvar, fast då på hennes nåder? Att OM vi valde att stanna kvar hade hon rätt att gå in i sin prydliga lilla lägenhet å hämta geväret?
Jag vet inte. För att bespara mig och ta det säkra före det osäkra så satte jag mig på en sten, liksom på gränsen till gräset. Fötterna nuddade det fortfarande. Jag har lite svårt för den där typen av rigiditet och kunde liksom inte ge henne att bara avlägsna mig. Ett mycket barnsligt drag, jag vet.
Så kom sambo och vi hade överlevt den första prövningen innan hemmet skulle nås.

Del två.
Nästan hemma kom ett gäng på typ fem killar RUSANDE, de var väl i typ 14 års åldern. De kom ut från ett gammalt kolonistugeområde precis där jag bor. Jaha är var det bus tänkte jag och fortsatte promenaden. Buset hade uppenbarligen redan skett för några tiotal meter bort, så jag såg ingen poäng i att försöka stoppa framfarten, lite fegare som gravid oxå.
Just som de hann ifatt oss träffade Sandra en av grannhundarna ute med husse. En gammal, gammal golden retriever, blind å flåsig å mycket snäll. Han har ett totalt överseende med den lilla tikens mer peppriga humör, viftar mest på svansen å ger Sandras matte dåligt samvete över att hon inte kan lugna ner sig med en så gammal gentleman. Hans husse e lika skruttig han. Ett öga å lika gammal och trevlig som hunden. Eftersom killarna kom rusande emot oss skällde hundarna till och nån av dem stannade till å skrek på hundarna, troligtvis pumpandes adrenalin och hormoner. Men de va absolut inte intresserade av vilka vi var, de var mest rädda för hundarna.

Så från ingenstans hör vi en mansröst ryta till några meter bort från en kulle som ett par av killarna stannat vid.
Där står värsta snubben med en schäfer. Han har helikopterplatta, militägrön t-tröja, militärbyxor, säkert ett par kängor (såg inte).
Så stannar en av killarna och de pratar lite. Killarna drar iväg och vi står kvar å tittar en brokig liten vittnesskara.
Så vänder han till oss, gruppen är älltså:
En höggravid kvinna
En man med ryggsäck och full kasse med mat som det står eko...nånting på.
En gammal halvblind gubbe
En liten störig tik, samt
En gammal å skruttig golden.
och frågar:
-Jagade de er?
Han informerade om att killarna busat på koloniområdet, det va därför han jagade dom.

Han gjorde ett litet intryck på oss den där killen som dök upp från ingenstans, jag undrar lite vad han egentligen menade med att fråga om vi var jagade.
Jag undrar lite var han kom ifrån och om det han gjorde hade med hans proffession att göra eller om det är sådär han går omkring. Jag undrar om jag fick se en livs levande hundförare mitt under ett uppdrag, eller vad det där egentligen handlade om.

Så när man går ut genom dörren, vet man aldrig vad som väntar. Ibland blir världen större, ibland blir den mindre.
Ibland får man svar på frågor, ibland dyker frågor upp som jag inte visste att man hade. Så e de, life is like a box of chocolate- CRUNCHY FROG!