Kerstin det dryga 33åriga barnet

Idag har jag varit en riktig riktig barnrumpa.
På min stackars pappas bekostnad.
Jag krävde av honom att öppet (inför mamma, sambo, Sandra å dotter) erkänna att jag haft rätt och han fel.
Fast han är en storsint man och inte har behov av att trycka dit mig efter en längre tids riktig anspänning i bilen, vilse på väg till mosters födelsedagsfika.
Men han började genom att notoriskt påpeka att jag hade fel i mina direktioner.
Han vägrade ta emot vägbeskrivning av NÅGON.
Han svarade till slut inte ens på tilltal.
Så när vi började följa mina råd och sedermera hamna på rätt väg då KRÄVDE jag att han skulle säga högt.
-Ja Kerstin du hade rätt.

Stackars envisa trötta stolta och förvirrade pappa, han förstod ingenting och eftersom jag hade mamma i mitt ringhörn blev han tvungen att ge med sig och säga orden högt. Så att alla i bilen hörde.
Jag har aldrig krävt ut min rätt påå det viset förut men idag var det viktigt att få vara tre år gammal. Har ingen aning om varför, eller ens någon hobbyteori som kan förklara.

Självklart hade min dag varit gjord om han sagt, intelligenta insiktsfulla Kerstin som så ofta har och har haft rätt. Jag är så stolt över dig som är så smart. Tänk att du kunde få mitt skarpa intellekt, det kommer gå bra för dig i livet.

Det var skönt att få vara tre.

Pappa pratade inte med mig på typ fem, sex timmar. Någon gång framöver kan han påpeka denna episod på ett otrevligt sätt, han glömmer inte.
Men jag fick höra att jag hade rätt, ändå, och jag har vittnen.

Vi har båda mött på vår värsta motståndare i varandra.

Det är familjekärlek....
Man får vara ego