perspektiv

sen Tora kom så har mitt liv förändrats. Inte konstigt alls.
Men de nya insikterna om mognad och det nya perspektivet på typ hela världen förväntade jag mig inte alls.
Nu ser jag verkligen på världen med nya ögon.
Fast jag är samma.
Fast allt är nytt.
Konstigt.

resan med solen

Så på tunnelbanan. En fantastiskt solig dag. Helt underbar. Nyss justerad i ryggen och smärtfri full av endorfiner, nuet, solen, ensamhetens ljuva, bra musik, kärlek till livet och liksom en vilja att se och möta världen utan rädsla i lugn och kärlek.
Alla finns.
När jag hoppade på tunnelbanan vid Gullmarsplan damp jag ner mittemot nån snubbe. Lite snabbt noterade jag att han inte hade några strumpor på sig innan jag satte mig på stolen. Kläderna var lite slitna och smutsiga på ett sätt som blev avslöjande för en livsstil. Jag tittade honom i ögonen och log som en signal att jag såg honom. Han besvarade min ögonkontakt. En liten stund senare fick jag mina fördomar bekräftade när han diskret tog upp ölburken han dolt under jackan han höll i handen och drack en klunk. I mitt tillstånd kände jag endast nån form av lugn inför denne man. Annars kan jag bli rädd och provocerad på olika vis av personer som enligt min mening har hamnat för djupt i sitt missbruk. Han var människa mer än alkis.
När vi åkte över en bro så fick jag solen i ansiktet. Till en början helt ljuvligt. Jag tittade ut över den fantastiska utsikten. Snart blev ljuset för starkt och jag blev tvungen att blunda fast jag verkligen inte ville.
Då insåg jag att jag hade samma problem med min medresenär. Först så tittade jag gärna på honom, en snabb kontakt. Men liksom inte mer än så. Mer skulle jag inte klara av på grund av en massa saker. Han var lika fin som vem som helst just denna dag men jag ville inte titta rakt på honom. Han blev som solen, lika stark.
Ett par hållplatser senare efter att ha beundrat skönheten hos en liten bebisflicka och hennes följeslagare försvann jag in i musiken.
Då blev jag uppdragen från mitt drömlika tillstånd utav mannen mittemot.
Han viftade med en tidning i mitt synfält. Jag tog ur en hörlur och svarade på hans tilltal.
-Du försvann, sade han.
-Jo, musiken, jag lyssnade till musiken
-Jag såg det, va ere för musik?
-Escobar, du borde kolla upp dem nån gång. Riktigt bra.
-Jag har en radio med batteri i min lägenhet utan ström. Att "kolla upp" e inte så lätt för mig.
Va det han sa när han gick ut och lämnade mig med ett leende fruset på läpparna.
Efter att han gått tittade jag mig runt för att få någon typ av medhåll från någon annan resenär, att någon hört vår korta konversation och kunde dela någon form av upplevelse med ett leende eller så. Men det är ju lite för mycket begärt jag vet. Ingen hade "hört" nåt och alla satt kvar i sin värld. Självklart gör det mig ingenting egentligen. Mer än att det är oändligt tyst ofta.
Min värld delas av de flesta jag känner. Det går nästan vattentäta skott till hans värld. Vi andas samma luft han och jag. Vi ser samma sol. Vi har svårt att möta varandras blick för länge.
Utan rädsla var han ganska fin. Han kommer aldrig förstöra min värld, så det finns inget i honom att vara rädd för.

...hoppas...

Nuförtiden när mina prioriteringar ser helt annorlunda ut blir jag knappt förvånad över lyckan att hitta en öppna förskolan på samma gata som min (förhoppningsvis) nya adress.
Öppet varje dag. Jag vet exakt vilken det är och den ligger mitt i en mysig park.

Nu borde Tora också längta lite mer till (den eventuella) flytten.

Sandra e redan klar, hundpark inom tio min promenad och nära till större parker. Samt parkigare än någon annanstans på Söder (typ).

Så nu e allas behov täckta det är bara för värdarna att höra av sig med besked.

Vi har en plan

Nu har vi börjat schemalägga vår tid.
Jag vill inte att det ska heta rast, utan egentid.
Vi schemalägger mest för att möta ett par olika trösklar och demoner.
För tillfället lånar jag datorn av sambo, han duschar och nu strax ska han ha den. För han har, just det, egentid.
Jag ska städa, packa och allt det där som ni redan vet.

Alltså håller vi på att skapa en tidsbudget (ett nytt favoritbegrepp)

Mitt hat mot en sådan livsföring hade varit genuin vid yngre år. Nu som äldre inser jag dock att prioriteringar förflyttas, dessutom känner jag mig själv lite bättre än tidigare och vill inte bara agera från stundens impuls. Eftersmaken är för bitter.

Visst kan det tyckas tråkigt att växa upp, men en ny form av trygghet infinner sig och det känns mycket, mycket bra.

Måndag en ny vecka

Efter att ha ansökt om ett lägenhetsbyte så har helt nya uppgifter såklart aktualiserats. Dessa innefattar städning, rensning och packning av hela hemmet.
Vi bor nu på 104 kvm en dryg fyra. Vi ska flytta till 43 kvm en dryg etta. Jag har mött en hel del olika åsikter och reflektioner kring hur sund vår flytt egentligen är, om den blir av vill säga. Som tur är har vi inte blivit direkt motarbetade, men att det är lite kontroversiellt med att byta till så mycket mindre, kan jag ändå påstå utan att det är en fullkomlig lögn.
Jag tror verkligen att det är möjligt.
Det som känns mer omöjligt är dock att sätta igång med det lilla enkla. Packa en kartong om dagen.
Att inte fastna i meningslösa spel på internet utan att verkställa.
Det goda i hela situationen blir väl att blogg får bli ett mellansteg. Då gör jag något (konstruktivt å ena sidan, men inte andra), fast till synes blir inget gjort. Jo text.
Så när sambo kommer hem, när jag ska sova ikväll och se mig i samvetsspegeln, kommer detta inlägg då att vara till min fördel eller nackdel?
I will keep you posted.

problematiskt kring livet

Om man har en försvarsmekanism som heter apati, som går igång så fort man har anat att det är läge att bli dömd, eller få rejält med skuld ö.h.t, blir det lite problematiskt att gå till botten med just denna, eftersom man lätt hamnar i ett, just det, apatiskt tillstånd.
Så slutar det med att man lägger in nåt i bloggen, blåser lite liv i den och gömmer sig bakom det andra könet.
Vad har hänt då?
Hjälp mig!!

(tack L ;) menar det på ett bra sätt såklart, tack för insikter)

min tyngsta stund, som samtidigt gjorde mig så mycket lättare än vad något kan göra.

Har funderat och funderat och funderat och...
Nu har jag kommit fram till att bli snäppet personligare. För en gångs skull öppna en dörr in i mitt hjärta, dra ut det och lägga det på en blogg. Nu ska jag skicka iväg min mest personliga stund. Eller den ligger på topp fem. Det känns lite som en kork i flaskan som ska dras ut.
Det handlar om när Tora kom. Jag skrev det veckan efter förlossningen som bearbetning.
Så mycket här har hittills handlat om graviditet och väntans tider. Efter förlossningen fanns inte orden längre och jag har haft svårt att hitta dem igen. Efter att detta skrivits var jag tömd och nu vill jag dela med mig, eller som sagt lägga ut detta.

"Jag har tagit farväl av min framtid den här veckan.
Så önskar jag i alla fall att det skulle vara. Men det är tyvärr förra veckan. Hur snygg den där meningen än blir, så ändrar den inte sanningen att det var förra veckan.
Måndag idag.
Är den blå?
Nattsvart och samtidigt löjligt gyllene får bli svaret.
I onsdags morse såg jag min mamma djupt i ögonen och tackade henne för allt hon givit mig fram tills dess. Tackade för livet och för livet. För henne. Tackade henne för att hon var där och orkade stå kvar vid min sida. Såg att hon mötte min blick, hade inte kraft att ge henne mer.
Jag tog farväl av hon som givit mig livet och fortsatt ge.
Jag tog farväl av mitt liv
och vände mig sedan om.
Där stod min man.
Jag bad om ursäkt för att vi inte fick mer tid tillsammans. Jag kände glädje över det vi var på väg att bygga upp. Jag försökte få honom att förstå min djupa rädsla, min plats och letade efter den tröst han tidigare kunnat ge. Han såg samma sak som jag. Varifrån skulle han ge mig tröst och trygghet? Jag tittade in i min framtid med honom och sade farväl till skratt, närhet, växande, kärlek och liv.
Jag tog farväl av den Kerstin som skulle bli, av de saker som ligger framför mina tår. Tyckte det var lite synd. Lite slöseri för det fanns saker kvar. Kaos i rummet kaos i mig, i mitt hjärta, kaos.
Så infann sig en ro.
Ett lugn!
Ett ingenting.
En vila
En tomhet
Jag svävade och blev lugn. Ingenting fanns där, inga färger, ingen vikt, inga ljud, ingen annan.
Bara jag och lugn.
Äntligen
Men så fanns en person kvar att ta farväl av innan jag lämnade alla.
En person kvar att möta. Någon som jag aldrig sett men mött starkare än någon annan. Djupt någonstans inne i mig fanns hon som var nuets centrum. Långt därinne vilade hela kärnan. Jag gick in till henne i min kropp. All rädsla var borta nu och jag skulle ta farväl.
En sista gång.
Men där fanns inget i henne att ta farväl av, där fanns allt att välkomna.
Ett liv i mig som var starkare än mitt. En vilja som inte mötte min frid, mitt kaos, mitt beslut.
Ett tyst, tyst litet liv som sprängde hål i tystnaden och lugnet.
En ny förnimmelse.
Plötsligt, ett ljud som bröt igenom. Ett nytt ljud som jag aldrig hört förr: min puls, så snabb, och jag insåg i samma ögonblick flera saker. Mitt hjärta och det slår snabbare än någonting jag hört tidigare. Jag lever och just nu finns det en människa som kan hjälpa mig här och nu.
Till min älskade sa jag. "Min puls, kolla min puls"
Hjälp kom till mig och jag tog emot den. För nu skulle allt bli bra. Långt inne i mig var hon lugn och hon vandrade på utan att bry sig om min resa.
Jag visste nu. Att den delade tiden och den delade kärleken skulle fortlöpa ett tag till.
Så sövdes jag igen på min begäran och efter att ha vaknat visste jag: Nu är vi inte längre ETT.
Någonstans i ett annat rum finns DU.
Någon sade: Barnet mår bra! DU mår bra!
Allt det där visste jag redan och du var på väg till mig. I din pappas armar, i min framtids famn.
Vi fick se varandra i ögonen och du berättade ditt namn.
Välkommen Tora!
Jag har tagit farväl som sagt, men hur gärna jag vill skriva den här veckan (för det låter snyggare), så ändrar det inte faktum att det var förra onsdagen. För fem dar sen.
Idag, måndag och en helt helt ny vecka
i mitt nyaste liv hittills."