Händer

Idag har jag räckt fram en hand till en annan.
En hand som inte kan själv.
En tanke som inte kan fullföljas med hjälp av den egna viljan, trots att viljan är där.
När handen räcktes fram kunde inte den mötande handen nå.
Envisa viljor, förbannade kroppar.
Fast kroppar som strax möts i en enkel beröring ändå.
Efter lite tålamod och lugn.
Så inte är det jag som möter, men så intimt att beröringen gick igenom hela min kropp.
På ett sätt kan jag känna vibrationerna av den än.
En beröring av två handryggar i först i hallen, så på en parkering.
Lite längre bort står chauffören å väntar, han tittar på.
Jag undrar vad han ser.
Att dela något så intimt kräver att jag som blir en förutsättning för beröringen står lika långt bort som chauffören.
Tack vackra människor för vad jag får vara med om.

Om existens på internet

Vad är nu egentligen relevant här? (svara gärna den/de av de kanske två som läser...)
Öppen för diskussion.
Jag funderade på ärlighet i bloggsammanhang igår.
För mig har poängen med blogg varit att få sitta i sin trygga vrå och skriva, tömma sig på datorskärmen. För någon annan att sitta och läsa i dess lilla bubbla.
Så både sker ett möte och inte.
Så kan man prata öppet, eller ska liksom göra det. För att det är så privat när man gör det. Man är ju själv då, enligt min bild i alla fall.
Fast jag tycker det känns lite för privat ändå.
Jag vill inte ha en anonym blogg, eller så säger vi så för ett eventuellt öppnande av en sådan.
Där i min andra blogg ska mitt evil alter ego skriva en massa saker som jag inte vågar skriva här.
Kanske är därför jag valde en profilbild idag där jag är en ängel....
Så som sagt diskussionen fortsätter mellan mig och mina olika behov samt förväntningar av mig själv i detta nya sammanhang.
Tills vidare ber jag om överseende för denna typ av intimt umgänge med stor rums/tids distans är fortfarande under utveckling.
Som sagt i demokratin, underskatta inte er egen röst här!
P&K till er mina två vänner som jag hoppas hittar hit ibland.
förresten p&k på er alla mina tusentals läsare

kopläklöä

Gravid

Just nu önskar jag att jag kunde få tillbaka min kropp, min ork och endel gamla vanor som etsat sig fast under åren trots att jag länge känt till deras negativa påverkan.
Om jag för en sekund låtsas som att jag inte är gravid och skyndar mig till jobbet samtidigt som jag pratar med mamma på mobilen, ja då halkar jag i trappen..å börjar grina.
Såklart efter att jag grinat sittandes på en stol i vardagsrummet efter att ha försökt gå upp för att hjälpa sambon att laga mat. Just den mat han fixar, då jag blivit så desperat hungrig efter en promenad i skogen som inte hölls i mitt vanliga tempo men var nog så utmattande.

Så är det, jag måste oxå sluta med bröd igen för det klarar inte magen och en massa annat gott, av en massa olika anledningar.

Men, jag vet, för i botten, i något fundament är jag ända lyckligare än någonsin.
Och jag längtar, skiter i snacket om att de nio månaderna behövs för att förbereda sig.
Jag känner mig faktiskt ganska klar.

Så kroppen ska inte behöva få mer skit för att den försöker sitt bästa mer.
Nu får ska det lyssnas till signalerna för den här gången i alla fall.
Jag går och lägger mig, sover å laddar för mvc imorgon.
Det känns bra.
Gonatt

Första inlägget

Tänker väl mest hälsa mig själv välkommen här och nu.
I natten.
Utstirrad.
Fast helt okej, tårna blev just tvättade av den som stirrar och jag tror det handlar om att få kissa.
Att få gå ut en sväng fast det är kallt och kissa en sista gång före sänggående.
Tänker väl att somligas behov får gå före andras och ge mig inför de bedjande ögonen.
Så helt ensam är jag inte i mitt första inlägg.
Får se hur upplevelsen fortskrider.
Småler åt min vackra vän.
I kärlek.