Vänta, väääntaaaa, väääääääntaaaaa

Närsomhellst
När jag var liten brukade jag sitt å titta ut genom ett fönster och tänka att NU hoppar den läskiga häxan fram...nej nu, osv.
Så en dag fick jag höra att jorden kunde förintas på en sekund.
Då började jag tänka samma sak. Nu, nej nu, nej nu.
Inget av dessa två har hänt trots min förberedelse.

Inte för att jag tror att jag har en häxa med grön hud och svart hatt i magen, eller att världen kommer förintas så fort mitt barn föds men samma mekanismer far runt i huvudet.

Det beräknade datumet har just passerat, det magiska datumet som blev fyllt av frågetecken rörande andra saker än barnets ankomst. Känns lite som julaftonskväll. Det blir inte mer än såhär idag.
(Sambo har varit en klippa på hemmafronten å samlat mängder av poäng i samboboken, inte minst för lyhördhet och verkställande så han har haft det busy)

Men jag har länge tänkt mycket på det här datumet och nu har det tagit slut. Så här sitter jag kvar med bloggen å tänker nu, nej nu kanske. Som när jag var liten. På ett sätt känns det som att den där dagen inte kommer. JAG VET den gör det. Ingen behöver informera mig om det, men det är lite som stiltje. Som lugnet före stormen, på ett overkligt sätt.

Häxan och världens undergång var väldigt overkliga. Att det snart finns en tredje person i vår familj är faktiskt också overkligt, på ett sätt mer så än fantasierna. För det jag står inför är omöjligt att föreställa sig. Allt är klart. Förlossningsplanen, väskan, blöjor, bilstol, kläder, liten säng, barnvagn, massa mat i frysen, tvättlappar, allt, allt, allt som behövs. Jag vet hur jag vill ha det när jag ska föda. Sambo vet hur han ska förhålla sig och vad han kan vara beredd på. Vi vet båda att det kan bli på ett helt annat vis och är okej med det. I nio månader har vi förberett oss på alla de vis. Magen och jag känner varandra väl och dess rörelser är som mina egna. Jag vet att någon finns där. Jag vet också inte att någon är där, för vi har liksom inte setts än. Jag vet att denna person lätt får hicka och känner när fostervattnet druckits lite för fort, men har så svårt att föreställa mig att inne i mig finns en liten liten magmun som jobbar, eller att sparkarna känns för faktiskt det ligger ett helt litet skelett i magen.

Varje sekund kan det starta. Det är sanningen.
Efter det då?
Efter att det startat, en explosion av upplevelser och stormar när min lilla häxa kommer.
En förintelse av världen som jag känt.