torsdagens start

Lugn
Ilska
Rädsla
Förvirring
Självförakt

En hand
Ett ärligt uppsåt
Frågan

Så kom mängder och åter mängder av tårar.
Ett litet barn som står själv kvar och tar ett avsked.

Nästan trettio år senare kom gråten. Det är en del personer som fått märka av detta ärr. Idag såg jag dem och insikterna föll på plats som dominobrickor.

Såklart att vi båda bar på samma sorg.

Det var så enkelt att lägga allt på någon annan.
Nu inser jag att rädslan kom ikapp och det är dags att släppa taget lite till.

Att våga älska lite till.

Lugn
Eftertänksam
Mindre rädd
Mindre ensam

ny vecka nya tag (fulaste bloggtitel ever)

Hej och välkommen till nya tag.
Efter att ha svarat jakande på din egna fråga huruvida det är värt att fortsätta och hur gärna du vill kämpa för det här, kommer nästföljande per automatik: Hur?
Börja med tilliten och låt modet ta större plats än egot.
En lika enkel som knepig ekvation som blir lättare med tiden.

Lycka till ;)

söndag kväll slutet

När vi var små tog vi ibland av oss vantarna på vintern när vi satt på skolans isplan.
Vi kunde sitta en hel rast och försöka smälta hål till grusplan med en fingertopp.
Det tar förvånansvärt lång tid.

Slutet på min vecka och något måste göras, så vanten tas av och tummen fram.
Försiktigt, frysa gör ont.

Även om det går långsamt så märks resultat fort. Jag måste hålla kvar tummen fast det blir himla kallt, för trots allt smälter isen lite. Det är allt som räknas.

I mötet tittar jag bort, in i väggen för att klara av att betrakta. Isen har övertaget i mängd och tyngd, men kommer inte vinna över min ihärdighet.
Jag kommer att göra ett hål till sanden och lägga min hand över det tills våren kommer och hela jag kan hålla om.

sista sucken på veckan

Den där isen jag pratade om tidigare var kanske inte den smartaste idén.
Den tar över mitt hjärta och jag fryser nåt hejdlöst.

Ork engagemang och kraft rinner ur i samma takt.
Det som blir kvar är i närheten av sorg.

vecka fyrtionåt

Har haft en kamp som helt gått överstyr.

Slutat med att jag sitter och slickar mina sår i soffhörnet i sällskap av hund teve och internet.
Hämtar mig efter kampen på mina känslomässiga barrikader, kampen för lugn i min inre sfär.
Förlorade slaget redan vid mitt: "Ja".
Redan försent och min motståndare tog sina värsta rädslokängor på och stampade runt i mitt bröst.
Jag i hans.
Magen gör ont och det är svårt att få översikt över det jag skriver egentligen.
Vecka fyrtionånting går inte att beskriva mer än så.
Den vill ändå komma ut ur mitt system ut ur min själ.
Jag vill gömma mig och inte bli hård i min dom när jag ser på den på lite avstånd.
Jag vill bli av med den från mig och inte gömma den någonstans mitt i leran vi trampat upp.

Målet nu, efter vila, blir inte att försonas, det blir att hälla klarhet i detta gryniga kärl. Jag kommer vara is. Utan att skrämmas.
Det är ett mål.

Helst av allt vill jag inte.

Fast rädslan är borta, helt och hållet. Från mitt kravlande reste jag mig och struntade i rädslan.

Nu är det bara dags att visa det. Hjälpa oss att snöra upp kängorna, eller dubbskorna och vandra varligt i varandra igen.

Kärlek, dansa, tillit slut på ensamheten

tystaste platsen

Här skapar jag mitt utrymme och tänjer på gränserna.
Egentligen känns det som att det inte handlar om något annat.
Denna anspråkslösa lilla plats får bli forumet för det oändliga i mig.

The chopping block for my fears.

Min strävan att älska mig själv och inte använda en blogg till annat än möta.
Bara mig.

Tystaste platsen har bara de trösklar som finns i mina rädslor.

Jag ska utmana dessa, på alla möjliga vis.
Fortsätta vara ärlig, helt enkelt.
Skita i andras åsikter som ändå bara lever och frodas i min fantasi.

Nu skapar jag fritt utifrån den tystaste platsen.
Den ensammaste platsen.
Det vita tomma arket.

måndagskänsla

Den fadda känslosmaken av svek.
Den bedragna: mitt sköra lilla jag.
Den svekfulla: den bedragna lilla jag.

En skugga som tittar på en skugga och försöker älska.

Försöker se någon form av perfektion mellan skuggorna, speglarna.

Landar i att bara betrakta dessa utan att låta min sköra relation till andra komma in.

Jobba emot ensamhet, tystnad.

(Poesi får det bli.)

inspiration, Tack smedinnan

kan dyka upp helt oväntat i en plastig stol i en verkstad medan en mycket trevlig och begåvad konststudent sitter bredvid och filar på en ring.
En ring som jag vill bära resten av livet.
En utflykt helt oväntad, som gav kaffe, myrstack, fisksoppa, troligtvis färdigställandet av ovan nämnda konstverk och så den där samvaron den ordlösa.
Närvaro av varandra. Jag babbel babbel babbel efter kaffe och mycket ensamt soffhäng senaste månaderna. Kusin tyst koncentrerad och lite i behov av fokus och då ombedd tystnad från mig.
En helt fantastisk utflykt.
Med allt från cafeteria till tomma verkstäder fulla med nytt gammalt och en hel del historia.

Ringen är klar och den har gett mig ytterligare ett härligt minne.

inspiration

har så mycket jag vill skriva här
bara så ni vet

Till mormor

Idag hennes födelsedag.
En liten liten gumma som gillade yatzi och alltid försökte övertala till ett parti till, om inte det gick kom genast förslag om ett parti chicago, eller honkongpoker.
Den och en massa andra historier finns såklart efter ett helt liv.
Mest får hon en tanke från mig nu.
På hennes födelsedag.
När sädesärlorna redan har lämnat landet.
Saknar dig.
Mycke!!