Härligt värre

Strax får jag träffa tre fina fantastiska människor!
Om ett par timmar har vi en hel helg att bara vara på.

Avstånd suger, det är lite för långt ifrån varann vi bor.

Men som sagt, nu ska vi snart hänga och äta och promenera.
Jag är så otroligt glad för det.

Bråda dagar

Med mycket jobb för att åter hitta tillit.

Tillit till själv
tillit till situationen
tillit till varandra, till dialogen, till intentionen

Tillit till hur bra det kan bli och egentligen är.

Bara man släpper det där taget. Bara man vägrar äta skit och tydligt visar hur man vill bli behandlad. Slutar upp med att dansa med i andras försvarsmekanismer och förstärker tillståndet som äter tillit till frukost lunch middag med ett par tillits mellanmål emellan. Tillståndet som gröper ur hål. Som gör att man till slut undrar vad som hände och vad det egentligen finns att bygga på. Som gör att man går vilse i labyrinten som skapats runt alla rädslor, alla hål.

Vem har egentligen sagt vad och när och hur kändes det då och hur menade man och det var faktiskt taskigt att säga så. Fast vad som sagts är fullkomligt irrelevant.

Så ska man gå runt likt Alice i underlandet bland en massa rädslor i en distorted värld och försöka hitta hem tillbaka? Eller hoppa ur allt hoppa av?

Stänga av? Bara syntax error?

Lyckligtvis finns en styrka inombords, i mig, som gärna ser. Som inte betalar med skuld, som vågar finnas. En styrka som ingjuter hopp hur trassligt det än kan verka.

Den styrkan är fundamental och förankrad i mitt hjärta den skapar en övertygelse att murar inte behövs.

Den styrkan får tala mer och mer, lyckligtvis.

Den styrkan tillåter.
förändring, antar jag.

Ytterligare en förytdling

Jo det där med läggning.
Klart att det är så mycket svårare att sova när man håller på att få en tand.
Det känns ju lite om man säger så.
Alltså handlade kvällen när dottern hade svårt att sova, inte bara om en rap.
*känner mig lite mindre som en avstängd mamma*

Inspiration

Tidigare idag (tekniskt sett igår) satt jag på café med en kusin.
Hon är vad man skulle säga en kreativ person, minst sagt.
Helt rätt person att fråga vad man gör av inspirationen som spritter i bröstet sådär som man inte kan få tyst på. Som ett spralligt barn som inte kan sitta still i kyrkan. En inspiration som är lika svår att kanalisera när ens omständigheter för tillfället är som tråkiga vuxna som bara babblar om en massa ointrerssanta saker och nickar i samförstånd antingen leende eller gråtande eller både och.
Jag menar den kommer som en smygande, flygande, hemlig känsla av att nu är något på gång. Nu kan du snart inte sitta still. Nu rör det på sig mer och mer i bröstet, magen, knäna, huvet. Nu finns en massa tankar nu finns en öppning till att uppleva, förstå och förmedla, någonting nytt att känna. Nu finns tålamodet att följa tanken. Men så kommer min vuxna bla bla bla Kerstin och säger myndigt att "Nej du kan inte för då blir det säkert konstigt. Du befinner dig faktiskt mitt i ett sammanhang just nu (läs typ alltid), så att skriva, ringa, uttrycka dig sådär eller bara att egr på impuls och känsla, det blir inte bra. Det blir svårt att klara upp, sörru".
Så inspirationen konstateras, den och jag sneglar på varann som i en hemlig förälskelse och ler i smyg. Vi vet att vi finns och att vår relation är etablerad men inte uttryckt. Vi har vår hemliga värld. Fast det är inte alltid nog.
Jag tror att bejakande är näring.
Min kusins svar på vad göra med denna var helt enkelt att agera på den. Jag vet det är inte sådär ögonbrynshöjande egentligen. Men vi konstaterade att man kan använda inspirationen till att fantisera kring hur den där lilla anteckningsboken ska se ut som jag ska köpa för att vårda den. Ett sätt att agera på den.
Föga överraskande sitter jag här efter att inte kunnat sova.
Ett antal fina inlagg skrevs i huvudet innan min kapitulation för barnets behov. Ett besök i min kärlek, mitt lilla storögda barn.
Inläggen som skrevs har försvunnit tyvärr, fragment finns kvar, men "ja, ja orkar inte" (vuxenkerstin pratar).
Isstället ett mindre fragment får utvecklas nu som ju handlar om det där ack så viktiga att fånga det flyktiga, att ta sig på allvar, att följa sin lust, sin inspiration.
Bara genom att titta lite på den.

"Hej kompis"

Förtydling

Med mellandagar menas inte de som är mellan jul och nyår.

Mellandagar är ett begrepp som avser de dagar där inget finns att göra mer än att stirra ut genom fönstret.