näääära, nääärå

En helt ny känsla i kroppen.
När jag skulle lägga mig för att sova för nån timme se´n, efter att ha avslutat ett segt kapitel i min bok, gick det bara inte att komma till ro.
Benen kröp.
Kände mig som en hund som ligger och drömmer å viftar med benen.
Det är inget nytt iofs.
Men så tänkte jag på att tid är det som finns och att jag kan lika gärna gå upp.
För ingen vila fanns att förnimma bakom någon endaste liten tanke,
eller i en enda led.
Så efter en kyss på pannan till den vackre mannen bredvid, hamnade jag här.
Konstaterar att en helt ny känsla en helt ny kropp är vad jag har nu i denna stund.
Ett lugn.
Ett focus.
Smärtan är borta.
Som att kroppen sjunker.

När sommaren varit varm och vattnet i den lilla sjön värmer oavsett väder eller tid på dygnet och man doppar huvudet för första gången det badet.
Igen, helt utan rädsla för det mörka vattnet.
Känner vattnet runt hela kroppen nästan sippra in i sinnet.
Efter badet, hungrig, törstig.
Sitta på veranda och känna doften av smörstekt fisk och dricka Trocadero från en liten jordhåla.
Aldrig kunde jag ta bara en klunk, inte nu heller.
En läsk.
Håll i den.
Men läsken är lika lockande som vattnet och jag dyker igen.
Blundar och sveps iväg i bubblor.
Skiter i att farfar säger att jag kommer bli mätt före maten.
Det är att dyka för mig och jag känner att det sker nu.
Helt av sig själv.
Inte vill kroppen vila när den kan dyka, kanske behöver det.
Eller vill ha min uppmärksamhet när den gör det.
Det är så lätt att tro att mitt barn vill följa med i rörelsen.
Eller att barnet har påbörjat den.
Att det genom små signaler, förnimmelser säger att mamma ska hålla sig alert.
Det är lätt att tolka det så.
Därför gör jag det.
Ställer mig vid bryggkanten och känner efter om det är läskigt.
Avgör att stegen kan vara en alternativ väg till första doppet som tilltalar mest.
Bryggkanten och luftfärd kan komma sen, efter att jag kollat att det inte finns några pålar under ytan.

Så är det nu.
En natt själv och en trygg känsla i kroppen.
Visst det kan dröja några veckor än.
Men tidigare har jag varit rädd, eller orolig, för att det har känts så definitivt och det har känts som bortom min kontroll.
Den oron är helt borta nu och den tydligaste bilden jag har för att förmedla känslan som infunnit sig är just känslan av att svepa i sig en Trocadero, kanske lämna typ tre klunkar till.
Eller känslan av att dyka i en varm sjö.

Ytterligare en tanke slår mig angående hur gärna jag låter kroppen sova när den vill och att detta kan vara en förberedelse inför ett mer oregelbundet liv.
Ett liv där mina behov kommer omformuleras.
Alltså ett liv utan klocka.
Då sovtid, vakentid, ätatid och all tid kretsar kring den nyaste tiden.
För någon annan.

Bara att resignera inför tingens ordning.
Är man, eller kvinna, inte trött, finns alltid bloggen.