tankar kring sparkar

det känns som kärlek på ett plan
att glädjas över dessa sparkar
hoppas att sparkarna när vi under tidspress bearbetar gummistövlar från olika håll och med olika mål upplevs som lika mättade av kärlek.
Eller kanske sparkarna på en kompis när inte den egna viljan efterlevs, att de kan leda till konstruktiva samtal kring hur vi behandlar varandra.
Vad sägs om sparkar på dörrar, i väggar och runtomkring i frustration över att inte få gå ut en, för föräldrarna, alldeles för sen kväll alt, inte få åka bort en helg eller bara måste göra något som verkligen känns som det värsta just då.
Hoppas att sparkarna fortsätter i några veckor till.
Hoppas deras placering blir mer och mer uppåt.
Hoppas än så länge på att sparkarna fortsätter rikta sig mot hjärtat.
Jag vet att de närmsta åren kommer de att fortsätta.
Fast kännas i hjärtat på ett annat sätt ibland.
Då ber jag istället om att bibehålla mitt lugn och insikten kring dess nödvändighet.