min tyngsta stund, som samtidigt gjorde mig så mycket lättare än vad något kan göra.

Har funderat och funderat och funderat och...
Nu har jag kommit fram till att bli snäppet personligare. För en gångs skull öppna en dörr in i mitt hjärta, dra ut det och lägga det på en blogg. Nu ska jag skicka iväg min mest personliga stund. Eller den ligger på topp fem. Det känns lite som en kork i flaskan som ska dras ut.
Det handlar om när Tora kom. Jag skrev det veckan efter förlossningen som bearbetning.
Så mycket här har hittills handlat om graviditet och väntans tider. Efter förlossningen fanns inte orden längre och jag har haft svårt att hitta dem igen. Efter att detta skrivits var jag tömd och nu vill jag dela med mig, eller som sagt lägga ut detta.

"Jag har tagit farväl av min framtid den här veckan.
Så önskar jag i alla fall att det skulle vara. Men det är tyvärr förra veckan. Hur snygg den där meningen än blir, så ändrar den inte sanningen att det var förra veckan.
Måndag idag.
Är den blå?
Nattsvart och samtidigt löjligt gyllene får bli svaret.
I onsdags morse såg jag min mamma djupt i ögonen och tackade henne för allt hon givit mig fram tills dess. Tackade för livet och för livet. För henne. Tackade henne för att hon var där och orkade stå kvar vid min sida. Såg att hon mötte min blick, hade inte kraft att ge henne mer.
Jag tog farväl av hon som givit mig livet och fortsatt ge.
Jag tog farväl av mitt liv
och vände mig sedan om.
Där stod min man.
Jag bad om ursäkt för att vi inte fick mer tid tillsammans. Jag kände glädje över det vi var på väg att bygga upp. Jag försökte få honom att förstå min djupa rädsla, min plats och letade efter den tröst han tidigare kunnat ge. Han såg samma sak som jag. Varifrån skulle han ge mig tröst och trygghet? Jag tittade in i min framtid med honom och sade farväl till skratt, närhet, växande, kärlek och liv.
Jag tog farväl av den Kerstin som skulle bli, av de saker som ligger framför mina tår. Tyckte det var lite synd. Lite slöseri för det fanns saker kvar. Kaos i rummet kaos i mig, i mitt hjärta, kaos.
Så infann sig en ro.
Ett lugn!
Ett ingenting.
En vila
En tomhet
Jag svävade och blev lugn. Ingenting fanns där, inga färger, ingen vikt, inga ljud, ingen annan.
Bara jag och lugn.
Äntligen
Men så fanns en person kvar att ta farväl av innan jag lämnade alla.
En person kvar att möta. Någon som jag aldrig sett men mött starkare än någon annan. Djupt någonstans inne i mig fanns hon som var nuets centrum. Långt därinne vilade hela kärnan. Jag gick in till henne i min kropp. All rädsla var borta nu och jag skulle ta farväl.
En sista gång.
Men där fanns inget i henne att ta farväl av, där fanns allt att välkomna.
Ett liv i mig som var starkare än mitt. En vilja som inte mötte min frid, mitt kaos, mitt beslut.
Ett tyst, tyst litet liv som sprängde hål i tystnaden och lugnet.
En ny förnimmelse.
Plötsligt, ett ljud som bröt igenom. Ett nytt ljud som jag aldrig hört förr: min puls, så snabb, och jag insåg i samma ögonblick flera saker. Mitt hjärta och det slår snabbare än någonting jag hört tidigare. Jag lever och just nu finns det en människa som kan hjälpa mig här och nu.
Till min älskade sa jag. "Min puls, kolla min puls"
Hjälp kom till mig och jag tog emot den. För nu skulle allt bli bra. Långt inne i mig var hon lugn och hon vandrade på utan att bry sig om min resa.
Jag visste nu. Att den delade tiden och den delade kärleken skulle fortlöpa ett tag till.
Så sövdes jag igen på min begäran och efter att ha vaknat visste jag: Nu är vi inte längre ETT.
Någonstans i ett annat rum finns DU.
Någon sade: Barnet mår bra! DU mår bra!
Allt det där visste jag redan och du var på väg till mig. I din pappas armar, i min framtids famn.
Vi fick se varandra i ögonen och du berättade ditt namn.
Välkommen Tora!
Jag har tagit farväl som sagt, men hur gärna jag vill skriva den här veckan (för det låter snyggare), så ändrar det inte faktum att det var förra onsdagen. För fem dar sen.
Idag, måndag och en helt helt ny vecka
i mitt nyaste liv hittills."