Liten förtydling, eller efter att ha sovit på saken

Skulle väl kunna tillägga med tanke på gårdagens inlägg, att min natt bestod av tre timmars sömn. Den fjärde i raden av sitt slag.
Pappa hade haft en lång och utmanande vecka som avslutades med en fredag som aldrig tog slut.
Det är fortfarande lite frostigt oss emellan, jag känner att han fortfarande tycker han har rätt.
Vi vet båda att vi står kvar i varsin ände i denna fråga, alltså berörs endast mycket neutrala samtalsämnen.
Framöver kommer kanske en dos till, ingen av oss glömmer i första taget.
Jag vet idag att det VAR viktigt för mig att stå på mig.
Hobbypsykologen i mig har börjat ana varför och trots att det verkar var ett barnsligt beteende, så är det en del av min mognad.

Kerstin gör som Grynet, helt enkelt.
Kerstin tar ingen skit.

Kerstin det dryga 33åriga barnet

Idag har jag varit en riktig riktig barnrumpa.
På min stackars pappas bekostnad.
Jag krävde av honom att öppet (inför mamma, sambo, Sandra å dotter) erkänna att jag haft rätt och han fel.
Fast han är en storsint man och inte har behov av att trycka dit mig efter en längre tids riktig anspänning i bilen, vilse på väg till mosters födelsedagsfika.
Men han började genom att notoriskt påpeka att jag hade fel i mina direktioner.
Han vägrade ta emot vägbeskrivning av NÅGON.
Han svarade till slut inte ens på tilltal.
Så när vi började följa mina råd och sedermera hamna på rätt väg då KRÄVDE jag att han skulle säga högt.
-Ja Kerstin du hade rätt.

Stackars envisa trötta stolta och förvirrade pappa, han förstod ingenting och eftersom jag hade mamma i mitt ringhörn blev han tvungen att ge med sig och säga orden högt. Så att alla i bilen hörde.
Jag har aldrig krävt ut min rätt påå det viset förut men idag var det viktigt att få vara tre år gammal. Har ingen aning om varför, eller ens någon hobbyteori som kan förklara.

Självklart hade min dag varit gjord om han sagt, intelligenta insiktsfulla Kerstin som så ofta har och har haft rätt. Jag är så stolt över dig som är så smart. Tänk att du kunde få mitt skarpa intellekt, det kommer gå bra för dig i livet.

Det var skönt att få vara tre.

Pappa pratade inte med mig på typ fem, sex timmar. Någon gång framöver kan han påpeka denna episod på ett otrevligt sätt, han glömmer inte.
Men jag fick höra att jag hade rätt, ändå, och jag har vittnen.

Vi har båda mött på vår värsta motståndare i varandra.

Det är familjekärlek....
Man får vara ego

Lite nervöst

Verkar som det blir en tredje natt med Kerstin som matautomat.
Verkar som det blir väldigt lite sömn.
Verkar som att livet mitt försvann när en annans dök upp.

De säger åt mig att ta vara på den här tiden.
Med barnet.
Det är det enda jag ser om dagarna.
Och nätterna.

För min lilla ängel, hon äter precis hela tiden.
Ingen sömn inatt heller.

Bara en massa mjölk å spyor.

Sambo blir nervös och Kerstin ska återigen tillhandahålla.
Två inlägg blev det som jag inte har en aning om hur de bliev.
Ingen tid att läsa igenom, hav överseende.

Ses...

Lustigt

Absolut ingen lust att blogga och skriver detta helt fri från skuld. Ingen blogg ska få rida på mitt samvete!
Dessutom såg jag på fråga olle idag att Olle tycker de flesta bloggar är rätt tråkiga.
Jag tror de flesta delar hans åsikt.
Undrar om min blogg är en sån?
För trots tävlingar och försök till att engagera så kan jag inte komma på nåt annat som får den att sticka ut.
Skit samma det gör inget heller.
Alla som jag vet läser är vänner.
De vet oxå att här kommer inte stå en rad om mode även om det verkar vara det man ska skriva om för att bli populär.
Det dessutom något jag alltid lyckats sämre med ju hårdare jag försökt, bli populär alltså.
Alltså får det fortsätta att bara vara en enkel liten blogg. Med noll pretentioner.

Har lite problem att hitta tillbaks till att skriva här, dock.
Tror det mest beror på att graviditetsruset är borta. Graviditeten är borta och jag står här med mjölk, spyor, bajs och lätt sömnbrist och undrar lite vad som hände.

Tror det var ett mirakel

Bättre å bättre

Hela tiden bättre.
Nu finns ett underverk att luta sig emot.
En liten tjej som skiter i om förlossningen var jobbig eller inte.
Hon ska äta eller bytas eller så.
När jag lägger henne till bröstet finns inga problem längre.
Då finns bara hon.
Det är min värld och det läker.

Vad nu då?

Vart ska jag vända mig nu?
Jag vet det egentligen, men den personen svarar inte, min gamla barnmorska alltså.
Jag menar hon som inte kunde vara med på min fruktansvärda förlossning fast det var så det var bestämt.
Det blir tydligen inte alltid som man tänkt sig.
Hur kaxig man än är.
Just nu ligger kaxigheten mellan daggmask å svartmyra ungefär.
Eller så kaxig man är när man, oavsett anleding, spyr så hårt att man både pissar å skiter ner sig.
Just så kaxig.

En blöt fläck.

fundering

kanske lägger jag in en text om förlossingen.
Den är rätt personlig och jag är lite nervös.
Fortfarande är det så skört.
Fortfarande är det så läskigt.

Fast jag vet, man får vara liten och rädd.
Vill bara bli trodd.

det är ett drygt arbete att vara ko på en äng

för det gör förbenat ont i livmodern.
Inom ett par dygn borde jag vara mamma.
Med tanke på hur det känns i kroppen just nu.
Sitter snart med timer å kollar om det är fler än två värkar inom tio minuter som gör så ont att jag inte kan prata.
En overklig dag som ändå är här.
Just nu.
ooooaaaaaa

andra affirmationer från barnmorskan

Hon sa också att jag skulle föreställa mig att jag är en ko.
En lugn och nöjd ko som står och betar på en äng.
Inte en dum ko såklart, bara lugn å nöjd.

I vilket fall kommer jag nog oundvikligen känna mig som ko snart.

Mjölkko.

Tills vidare betar jag ovetande på en äng.

full rulle

den här veckan blir det full rulle.
Ikväll ska jag på akupunktur för att försöka få igång förlossning.
Sen kommer mamma. Imorgon bitti är det ultraljud.
På onsdag barnmorska för hinnsvepning.
På torsdag akupunktur
Fredagen medför någon form av drink som jag ska blanda till innehållande bla ricinolja.
Så på lördag inga planer, mer än att kanske föda, eller bli igångsatt, eller redan vara mamma eller i värsta fall fortsätta vänta vänta.
Den här veckan blir det hålligång.
Undviker telefon för jag har så få svar och de svar jag har utgör en tråd som jag balanserar på för att bibehålla lugnet.
Idag sa barnmorskan, som verkar lugn, att jag ska föreställa mig att var en stock som flyter i en flod mot något. Så kommer jag till en kurva och i den börjar det.

Mitt i denna offensiv så är det vad jag kommer göra. Koncentrera mig på att vara en stock i en å. Samtal kring den upplevelsen får komma senare.

Det är min vecka hur ser din ut?

Just det toarullen :)

Vaknade härom dagen och grät floder.
Då trodde jag helt säkert att allt var kört och att barnet var en liten suck.
Så efter att tårarna fått balsamera kinder och oro kom sambo på nästa dunderkur.
Att han skulle lyssna efter hjärtat.
Där var det, helt säkert.
Han hämtade toarulle och hittade direkt. Dubbelkollade sin puls och min puls och lyssnade igen. Lite svårare att hitta den andra gången. Säkert var det våran nya lilla väns puls han hört första gången och hörde igen en andra.
Ett säkert litet hjärta som slog med sådan övertygelse att som vårsnön smälte oron och gav liv till en liten tussilago av hopp, ja rentav glädje.
Ett löfte om att livet är på väg (igen).
Vi diskuterade hur gärna vi skulle haft stetoskop så jag också kunna höra och avfärdade idén att pröva med dammsugarrör. Fast jag var lite allvarlig ändå.

Den dagen kände jag och min lilla tussilago sådan harmoni med varandra och en sådan förståelse, att det snurrades, sparkades, vinkades, trycktes och tänjdes på min maghud en hel del.

Denna magiska morgon var för ett par dagar sen och alla dagar har varit fyllda av fantastiskt starka hälsningar sedan dess. Till och med så att förvärkarna har satt igång igen, rejält. Så nu känns saker och ting bättre i livet.

Allt tack vare en toarulle.

Aj satan i helvete

Så gör det sådär fruktansvärt ont.
Jag tänker: är det såhär ont det kommer göra?
Eller blir det till och med värre?!
Jag vet nog egentligen svaret.
Värre...

Inte riktigt dags än, inte just, just nu.

Men vilken annan minut som helst.

Först tänkte jag faktiskt äta lite macka.

Ont, förbannat ont gör det i alla fall.
Lite då och då