Så otroligt stor kan väl inte en mage bli ändå?

Jag menar när kroppen är i stående, inga problem. Storleksmässigt känns inga stora skillnader.
Men
Varför är det nuförtiden helt omöjligt att knyta mina favvoskor?
Problemet blir dubbelt upplevt, eftersom rosettfärdigheterna blir påverkade även de, detta utan att jag visste eller var beredd ska jag säga. När det uppdagades för mig den fjärde gången jag satte ändan i vädret för att knyta om, insåg jag varför snörhelvetena hela tiden går upp!
Så står jag där igen med snören överallt å undrar varför i hela friden det är så svårt att nå ner till mina egna fötter.
Inser självklart, utan att någon vänlig själv behöver påpeka, att det blir liksom bara värre från och med nu med dylika småproblem.
Mitt i allt får jag öva mig i det här med att få skorna knutna av vänliga själar. Känslan av hjälplöshet (kanske). De fina nära lyckas förvånansvärt bra med att få till rätt tajthet i snörningen. Det är begåvat.
Oss emellan befarar jag för fortsättningen. Jag är inte förlossningsrädd....jag är rädd för min stora mage.
Eller kanske begränsning och hjälplöshet.
Undras om mitt växande gör att dessa upplevelser hänger med i kölvattnet och krälar omkring i mig lika oåterkalleligt?
Dagens undran kan man säga...
Då ska vi inte prata om fogar i bäcken, halsbränna, bihåleont som är den senaste veckans lista på graviditetskrämpor.
Det tar vi annan gång, om behov väckts.
Tills vidare kvarstår frågan, den om växandet och storleken.