resan med solen

Så på tunnelbanan. En fantastiskt solig dag. Helt underbar. Nyss justerad i ryggen och smärtfri full av endorfiner, nuet, solen, ensamhetens ljuva, bra musik, kärlek till livet och liksom en vilja att se och möta världen utan rädsla i lugn och kärlek.
Alla finns.
När jag hoppade på tunnelbanan vid Gullmarsplan damp jag ner mittemot nån snubbe. Lite snabbt noterade jag att han inte hade några strumpor på sig innan jag satte mig på stolen. Kläderna var lite slitna och smutsiga på ett sätt som blev avslöjande för en livsstil. Jag tittade honom i ögonen och log som en signal att jag såg honom. Han besvarade min ögonkontakt. En liten stund senare fick jag mina fördomar bekräftade när han diskret tog upp ölburken han dolt under jackan han höll i handen och drack en klunk. I mitt tillstånd kände jag endast nån form av lugn inför denne man. Annars kan jag bli rädd och provocerad på olika vis av personer som enligt min mening har hamnat för djupt i sitt missbruk. Han var människa mer än alkis.
När vi åkte över en bro så fick jag solen i ansiktet. Till en början helt ljuvligt. Jag tittade ut över den fantastiska utsikten. Snart blev ljuset för starkt och jag blev tvungen att blunda fast jag verkligen inte ville.
Då insåg jag att jag hade samma problem med min medresenär. Först så tittade jag gärna på honom, en snabb kontakt. Men liksom inte mer än så. Mer skulle jag inte klara av på grund av en massa saker. Han var lika fin som vem som helst just denna dag men jag ville inte titta rakt på honom. Han blev som solen, lika stark.
Ett par hållplatser senare efter att ha beundrat skönheten hos en liten bebisflicka och hennes följeslagare försvann jag in i musiken.
Då blev jag uppdragen från mitt drömlika tillstånd utav mannen mittemot.
Han viftade med en tidning i mitt synfält. Jag tog ur en hörlur och svarade på hans tilltal.
-Du försvann, sade han.
-Jo, musiken, jag lyssnade till musiken
-Jag såg det, va ere för musik?
-Escobar, du borde kolla upp dem nån gång. Riktigt bra.
-Jag har en radio med batteri i min lägenhet utan ström. Att "kolla upp" e inte så lätt för mig.
Va det han sa när han gick ut och lämnade mig med ett leende fruset på läpparna.
Efter att han gått tittade jag mig runt för att få någon typ av medhåll från någon annan resenär, att någon hört vår korta konversation och kunde dela någon form av upplevelse med ett leende eller så. Men det är ju lite för mycket begärt jag vet. Ingen hade "hört" nåt och alla satt kvar i sin värld. Självklart gör det mig ingenting egentligen. Mer än att det är oändligt tyst ofta.
Min värld delas av de flesta jag känner. Det går nästan vattentäta skott till hans värld. Vi andas samma luft han och jag. Vi ser samma sol. Vi har svårt att möta varandras blick för länge.
Utan rädsla var han ganska fin. Han kommer aldrig förstöra min värld, så det finns inget i honom att vara rädd för.