Ibland får till och med jag till det

Lyckades idag ge ett av de tyngsta råd jag givit till en person. Det är onekligen på topp tio av viktiga råd ever.
Enkelt, sjung "stad i ljus" och allt kommer bli fina fisken ;)
Tack Loa, tack

aaaah

Mitt i flytt.
Snarare.
Mitt i ingenting för allt är överallt.

Mitt i mitt liv avstamp, hoppar från en språngbräda, upp.
Norrut till Söder.

Hela jag ligger på en silverbricka snart och hela min historia utvärderas, dammas av.
Här finns inte plats för gammalt tjafs. Nu finner ni mig mest i gömda vrår, glömda stråk, glömda språk, bokhyllor, överallt rotandes. Många tårar ska fällas.

Överallt kartonger och saker som är på väg ner däri.

Fredag kväll och jag tar en paus från allt och tar en middag med samtal, umgänge på lokal.
Fast inte är det paus egentligen, bara livet

och prioriteringar.

time to move on

Nu ska vi flytta
nu ska vi flytta
nu ska vi flytta

Flyga mot nya tider och infall
mot nya möjligheter
till nya oss

Hela det här hemmet är redan historia
hur overkligt det än kan te sig
men allt ska rivas upp med rötterna beskådas och värderas innan det får stanna hos oss eller fortsätta sin egna resa utan oss.

Inget är som ett uppbrott
på väg
till de nya

som balsam för själen

är att spela Jägersro och glida igenom spelet som på en räkmacka.
Sitta i föräldrars matsal och äta chips och choklad fram til småtimmarna.
Är att prata med ena föräldern och inte bli helt nervös av delikata ämnen som pengar och karriär.
Skönt att växa.

nu e de dax

för gamla tider att förbli gamla och begravna (begravda?)
Hejdå till det förlegade Kerstin
goddag renhet :)

söndag och resa till tonåren

Utanför klassrummet hör jag hur de pratar på.
Helt förbi mig själv hade jag promenerat och fann inget uns av kraft.
Bara litenhet.
Bara tonår.
Att gå in var helt otänkbart.

Jag använde allas blickar i min fantasi till att stirra ner mig själv i stövelskaften och skammen blev så stor att jag började vandra (i regnet såklart). En ständig rörelse runt runt själva skolsalen och ett självförakt som till slut färgade solen och allt jag kunde se. Eller trodde mig se.

Krafterna var så starka att de har min respekt. Utan tvekan.

Krafterna att inte stå still är lika starka om inte starkare i längden. Krafterna att växa ur ens gamla sätt att hålla sig tillbaka. Idag fanns inte orken i ögonblicket att lösa min knut i bröstet offensivt. Men en plan jag hade gick hem och situationen löste sig till det bästa.

Jag bjuder på att mina bekanta på kursen kan tycka att jag är lite kufig, eftersom det var svårt att hämta sig efter den ångesten.

Så vill jag också rikta ett tack till trogen i tjänst som vän (och trogen läsare här) u know who u are:) som alltid en trygghet och ett ljus i mig. Självklart blev resan till den fördjävliga tonåren hundra gånger mer uthärdlig med dig som sällskap!

Den där arbetsveckan fyrtionåt har liksom hållit i sig. Det är som bara att trampa på.