Lugn å fin

Det rör på sig i magen.
Min trygghet.
Efter nästan en vecka med skitjobbig huvudvärk, flera veckors förhöjt blodtryck, övergången tid, försök till att känna hur ofta det rör på sig i magen (objektivt), spontana spyattacker ibland, andfåddhet av att bara sitta på en stol, svullenhet samt trött på att höra att det hör graviditet till så känner jag mig orolig nu.
Det hör väl också till, I guess.
Nu vill jag ha förståelse!
Nu vill jag inte bara höra att det hör till för jag börjar bli orolig. Det rör på sig i magen, ibland, och det är min livlina.
Jo jag sk säga som det är, känner en rädsla pyra i någon gömd lite vrå.
En rädsla som jag lite lyckas tuffa till vid direkt kontakt med andra, men som nu när jag e själv, så viskar den dumheter i mitt öra.
Den senaste idé jag fick var att barnet var för svagt för att orka med förlossning och därför inte gör det som krävs för att den ska starta.
Helst av allt vill jag nu bara ligga i en säng på sjukhuset å, om inte bli startad, så ompysslad. Känner mig så utsatt hemma. Det hör säkert till det med, men nu har jag den upplevelsen och den är alltför verklig. Därför är det just nu ingen tröst att det hör till.
Jag vill ha ut det här barnet så att vi kan titta på varandra och så att jag kan se i ögonen om det mår bra.
Trots att hela livet bäres inuti mig nu känner jag mig oändligt maktlös.
Liten och rädd.