Lucia

Längesen jag lärde mig att traditionerna inte är väsen i sig utan helt upplevelser som har blivit lite naggade i kanten.
Någon form av magi är borta.
Noterar dem men blir inte uppfylld av dem.
Som när jag pratade med förälder till skolbarn som inte var så förtjust över att få gå upp en timme tidigare en vardag för att barnen skulle ha lussefirande. Men som vi båda strax mindes, just den dagen om året. Att gå upp sådär tidigt. Kanske äta lussebulle till frukost och bege sig.
Tidigt tidigt.
Ingen annan vaken förutom klasskamrater, eller körkamrater samt deras ovanligt tystlåtna föräldrar. Idag inser jag att den tystnaden troligtvis har mer med trötthet och avsaknad av magi att göra än just högtidlig tystnad. Sådan man känner inför ett framtädande.
Så, vaknar jag av mig själv tidigt just denna morgon.
Trots att jag i lugn före jobbet hunnit njuta av lucia på teve blir det liksom inte helt rätt ändå.
På tårtkalas hos syskonbarn.
Nu ska alla samlas i vardagsrummet.
Inte ont anande Kerstin får så en härlig dos av magi när tre små flickor sjunger.
Inte ett ljus som brinner mer än pappersljus i kronan på femårig lucia. Inte ens tärnans trasiga elhandljus.
Men den stämningen.
Jag tror inte jag hann med när barnet i mig försvann.
Jag menar sådär att det är svårt att hitta det på egen hand.
Det är väl en av anledningarna till att jag längtar nu.
Efter de ögon som åter ska se och den lilla varelse som ska hjälpa mig att återupptacka världen.