Inspiration

Tidigare idag (tekniskt sett igår) satt jag på café med en kusin.
Hon är vad man skulle säga en kreativ person, minst sagt.
Helt rätt person att fråga vad man gör av inspirationen som spritter i bröstet sådär som man inte kan få tyst på. Som ett spralligt barn som inte kan sitta still i kyrkan. En inspiration som är lika svår att kanalisera när ens omständigheter för tillfället är som tråkiga vuxna som bara babblar om en massa ointrerssanta saker och nickar i samförstånd antingen leende eller gråtande eller både och.
Jag menar den kommer som en smygande, flygande, hemlig känsla av att nu är något på gång. Nu kan du snart inte sitta still. Nu rör det på sig mer och mer i bröstet, magen, knäna, huvet. Nu finns en massa tankar nu finns en öppning till att uppleva, förstå och förmedla, någonting nytt att känna. Nu finns tålamodet att följa tanken. Men så kommer min vuxna bla bla bla Kerstin och säger myndigt att "Nej du kan inte för då blir det säkert konstigt. Du befinner dig faktiskt mitt i ett sammanhang just nu (läs typ alltid), så att skriva, ringa, uttrycka dig sådär eller bara att egr på impuls och känsla, det blir inte bra. Det blir svårt att klara upp, sörru".
Så inspirationen konstateras, den och jag sneglar på varann som i en hemlig förälskelse och ler i smyg. Vi vet att vi finns och att vår relation är etablerad men inte uttryckt. Vi har vår hemliga värld. Fast det är inte alltid nog.
Jag tror att bejakande är näring.
Min kusins svar på vad göra med denna var helt enkelt att agera på den. Jag vet det är inte sådär ögonbrynshöjande egentligen. Men vi konstaterade att man kan använda inspirationen till att fantisera kring hur den där lilla anteckningsboken ska se ut som jag ska köpa för att vårda den. Ett sätt att agera på den.
Föga överraskande sitter jag här efter att inte kunnat sova.
Ett antal fina inlagg skrevs i huvudet innan min kapitulation för barnets behov. Ett besök i min kärlek, mitt lilla storögda barn.
Inläggen som skrevs har försvunnit tyvärr, fragment finns kvar, men "ja, ja orkar inte" (vuxenkerstin pratar).
Isstället ett mindre fragment får utvecklas nu som ju handlar om det där ack så viktiga att fånga det flyktiga, att ta sig på allvar, att följa sin lust, sin inspiration.
Bara genom att titta lite på den.

"Hej kompis"