Bråda dagar

Med mycket jobb för att åter hitta tillit.

Tillit till själv
tillit till situationen
tillit till varandra, till dialogen, till intentionen

Tillit till hur bra det kan bli och egentligen är.

Bara man släpper det där taget. Bara man vägrar äta skit och tydligt visar hur man vill bli behandlad. Slutar upp med att dansa med i andras försvarsmekanismer och förstärker tillståndet som äter tillit till frukost lunch middag med ett par tillits mellanmål emellan. Tillståndet som gröper ur hål. Som gör att man till slut undrar vad som hände och vad det egentligen finns att bygga på. Som gör att man går vilse i labyrinten som skapats runt alla rädslor, alla hål.

Vem har egentligen sagt vad och när och hur kändes det då och hur menade man och det var faktiskt taskigt att säga så. Fast vad som sagts är fullkomligt irrelevant.

Så ska man gå runt likt Alice i underlandet bland en massa rädslor i en distorted värld och försöka hitta hem tillbaka? Eller hoppa ur allt hoppa av?

Stänga av? Bara syntax error?

Lyckligtvis finns en styrka inombords, i mig, som gärna ser. Som inte betalar med skuld, som vågar finnas. En styrka som ingjuter hopp hur trassligt det än kan verka.

Den styrkan är fundamental och förankrad i mitt hjärta den skapar en övertygelse att murar inte behövs.

Den styrkan får tala mer och mer, lyckligtvis.

Den styrkan tillåter.
förändring, antar jag.